Mohammad har i veckan bjudit in barn till flyktingar att studera engelska i hans hus. Olagligt och farligt – men nödvändigt, skriver han i veckans dagbok.
Av Mohammad 27 januari, 2022
Jag har tidigare skrivit om att det inte finns möjlighet för barnen på flykt att gå i skola om de inte har uppehållstillstånd här i Turkiet. Ett identitetskort kostar inte så mycket att beställa för den som kan – men för vissa kostar det ett människoliv att försöka få ett fast identitetskort.
Det är så tydligt nu för mig och alla andra flyktingar – allt handlar om detta kort.
Denna identitetshandling.
- OM DAGBOKEN
- Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok. (Läs tidigare veckors inlägg här.)
Om du föds som svensk kan du beställa pass och id-kort och resa över världen och nå dina drömmar. Föds du i Turkiet som medborgare har du också goda möjligheter i livet.
Allt beror på vilka identitetshandlingar du får med dig. Föds du i Iran kan livet bli tufft men du har det ändå ganska bra med skolgång och möjligheter att studera vidare. Men om du kommer från Afghanistan… Det måste vara sämst, världens sämsta lott att dra vid födseln: Du kan inte gå i skola, du kan inte leva, knappt överleva. Drömmar? Bara att glömma.
Hur ser det då ut i Istanbul för de som flytt från Afghanistan? De har även här noll möjlighet att gå i skolan. Det finns provinser i Turkiet som tar emot flyktingar men det är svårt att försörja sig eftersom det saknas jobb.
Jag tänker ofta på barnen jag skrev om förut under hösten. Om Armin och Ali som drömmer om att gå i skolan. I huset jag hyr bor en engelsklärare som har jobbat i några år i Kabul. Han kommer från Ghazni och efter talibanernas maktövertagande kom han olagligt till Turkiet. Jag lät honom flytta in med mig så nu delar vi på allt.
Armin och Ali som nu är åtta och elva år gamla kommer nu förbi varje dag och studerar engelska i en och en halv timme.
Jag tänker att det är bättre än att de bara sitter hemma och inte gör någonting. De lär sig nu engelska sakta men säkert. Jag vet inte om det är lagligt att göra så – men det känns i så fall som det minsta av mina bekymmer.
Även om jag inte kan vara deras lärare så kan jag hjälpa till så att inte väntan i Turkiet för dem är meningslös.
De båda bröderna är så flitiga och gillar verkligen lektionerna. Men de är samtidigt ledsna för att de bara kan gå i skolan en timme per dag. I jämförelse med barn i andra familjer som står utan utbildning så är det i alla fall något.
Ni som bor i Sverige och var barn har en garanterad plats i en skola. Förstår ni hur bra det är? Jag tänker tillbaka på min tid i Sverige och tror att kanske bara tjugo procent av barnen vet hur det är i resten av världen?
Jag förstår att ni som läser detta tänker på människor runt om i världen, men om man bor i ett land där skolan och allt fungerar så har man väldigt svårt att förstå hur brutalt det kan vara för barn i andra länder.
Barnen på flykt ser allt och förstår allt. De vet vad de inte får och drömmer om skolan. Men barn behöver också aktiviteter, klasskompisar. De ser hur andra barn med rätt id-handlingar går till skolor och skjutsas till fotbollsträningar. De ser allt som de inte har. Saker som de bara kan drömma om.
Läs också: Dagbok från flykten: barnen vill gå i skolan men får inte
**
I över ett år har Mohammad fört dagbok på Blankspot om hur han som utvisade försökte återanpassa sig till livet i Afghanistan och sedan om livet på flykt. Nyligen belönades dagboken med Sveriges Tidskrifters pris ”Årets grepp”. För att inte missa så skriv upp dig för Blankspots nyhetsbrev.
