Röster om Afghanistan, Dagbok
Dagbok från flykten: Alla i Kabul tänker på mat
Hungern överskuggar nu alla människors liv. Denna fruktansvärda skugga försvinner inte av sig själv. Den talibanledda regeringen bör inte längre slösa bort tid utan bekämpa hungern på ett konkret och praktiskt sätt. Det skriver Mohammad i veckans dagbok.
Av Mohammad 25 december, 2021
Jag väntar och väntar på en möjlighet. För att kunna få en framtid och frid men för varje dag jag väntar känns livet mer och mer förvirrat.
Ni som läst min dagbok de senaste åren vet att jag arbetat hårt för att genom att måla och sälja tavlor få ihop pengar till att kunna ta mig vidare. Utöver det har många hjälpt mig med pengar så att jag kunnat lämna Afghanistan. Men denna desperation hos mig och många andra flyktingar leder också till att vi blir lurade av människosmugglare.
- OM DAGBOKEN
- Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok. (Läs tidigare veckors inlägg här.)
Det går många rykten om att det bästa är att som flykting ta turistbåten till Italien. Så jag valde att tro på denna väg ut ur Turkiet och betalade en smugglare ett förskott. Dessutom sattes en del pengar in på ett annat konto som smugglaren skulle få tillgång till om det lyckades. Jag trodde på detta, så mycket att jag inte såg alla varningssignalerna. Jag ville få frid och komma bort.
När jag frågade smugglaren om datum fick jag svaret att det var dåligt väder till havs. Det var alltid dåligt väder och inte en bra dag i dag fick jag veta. Under flera månader var det samma ursäkt och jag började förstå att det inte vädret på Medelhavet som var orsaken till att jag aldrig kom iväg utan att det kanske inte ens fanns en båt. Till slut svarade han inte längre när jag ringde. Han tröttnade på att berätta om vädret antar jag. Det är nu klart att jag blivit lurad på pengarna.
Det är säkert inte bara mig han lurat. Vi är många i samma situation. Det gör det lite lättare att acceptera. Men nu måste jag gå vidare och tänka ut en ny plan för hur jag ska ta mig till EU. Men alla planer ser omöjliga ut även på pappret. De som försöker med Grekland kommer snabbt tillbaka.
Dessutom kommer det också nyheter från Afghanistan om hur journalister behandlas av de tidigare soldaterna. Det är dåliga nyheter. Priset på mat är också högre idag än sist jag överlevde i Kabul. Alla jag pratar med som är kvar pratar bara om mat. Mat, mat, mat. Om hur de ska få tag i mat och om priset på mat. Det finns inga andra ämnen att prata om. Ingen pratar om skolgång eller utbildning. Ibland pratar de om priset på olja. Även oljan är outhärdligt dyr. Ingen verkar länge komma in i landet och när handeln står still så kan människor, även de som har pengar, inte ens köpa de mest grundläggande förnödenheterna.
Värdet på den afghanska valutan faller, framför allt i jämförelse med dollarn. Sedan den 15 augusti då den nya regeringen tog över har den rasat. Och kursen fortsätter att rasa.
Det verkar inte heller som om den nya regeringen med talibaner lyckas hantera krisen. De har nu haft fem månader på sig. Men deras diplomater har kunnat vinna internationell trovärdighet och legitimitet för regeringen, och inte heller har deras beslutsfattare implementerat några egentliga praktiska eller rationella planer för framtiden.
Medan marknaderna stängs på grund av den aldrig tidigare skådade ökningen av valuta- och råvarupriser, har talibanerna ännu inte vidtagit konkreta åtgärder för att uppfylla internationella standarder.
Om talibanerna hade gjort seriösa ansträngningar under dessa månader för att möta normerna och kraven från de afghanska givarna, skulle vi nu ha färre tomma magar. Men tyvärr har situationen förvärrats.
Det som också sker är att medborgare som var glada att USA lämnade nu blir allt mer skeptiska till talibanerna.
Tjänstemän i den talibanledda regeringen har upprepade gånger uttalat sig, men i praktiken har det inte skett någon positiv förändring. I en situation där människorna är hjälplösa och där brödet är fruset varje morgon så har landet nått en punkt där alla bara försöker överleva.
Talibanerna är som regering ansvarigaför att hantera den nuvarande situationen. Att då peka finger och räkan upp ven som lovat eller inte lovat bröd det mättar inga magar hos alla hungriga människor.
Det finns ingen regering i världen som inte är ansvarig för sitt folk.
I och med den förra regeringens fall förlorade hundratusentals människor sina jobb i landet, och nu när vi står inför en ohämmad inflation tillsammans med arbetslöshet och en kall vinter är det inget annat än katastrof och hunger.
Den regerande talibanregeringen har ett juridiskt, moraliskt och etiskt ansvar för att kontrollera situationen.
Hungern överskuggar nu alla människors liv. Denna fruktansvärda skugga försvinner inte av sig själv. Den här situationen är inte ett skämt. Tjänstemän i den talibanledda regeringen bör inte längre slösa bort tid. De måste uppfylla internationella standarder, interagera med världen och bekämpa hungern på ett konkret och praktiskt sätt.
**
I över ett två har Mohammad fört dagbok på Blankspot om hur han som utvisad försöker återanpassa sig till livet i Afghanistan. Nyligen belönades dagboken med Sveriges Tidskrifters pris ”Årets grepp”. Dagboken kommer att fortsätta även sedan Mohammad lämnad staden. För att inte missa så skriv upp dig för Blankspots nyhetsbrev.
