Från protesterna i Ryssland skriver Julia dagbok för Blankspot. Läs om hur hon känner sig övergiven av makten.
Av Rasmus Canbäck 4 mars, 2022
Text: Julia
Jag kunde inte begripa vad som hänt. Det gick inte. Bilderna från internet var där framför mig, men jag kunde inte se dem.
De första två dagarna hade jag hopp om att invasionen snabbt skulle upphöra, att konflikten plötsligt skulle ta slut.
Jag kunde inte tro att Putin verkligen skickade in armén till Ukraina. Han kallar det för goda åsikter, men det är bara en fasad som han skyler sig bakom.
För Putin och Ryssland betyder detta slutet. Jag kan inte tro, nej jag vill inte tro att det finns människor, många människor, ryska människor, som motiverar och godkänner detta beslut. Det ryska folket, av vilka många har bekanta, vänner, släktingar i Ukraina.
Min farfarsfar är ukrainsk, han stred i det stora patriotiska kriget (andra världskriget) och jag bär hans ukrainska efternamn. Tanken på att attackera Ukraina verkade galen.
Allt verkar fortfarande overkligt, som en mycket lång mardröm. Jag vaknar och tänker ”jag hoppas att det var en dröm” och så minns jag att jag nu lever i en annan värld. ”Ryska nya världen”. Orwell hade verkligen inte fel.
På krigets tredje dag kunde jag inte gå till protesterna på grund av ångest. Det var väldigt läskigt. Denna känsla. Ångest. Vad är det ens?
Jag har ofta varit rädd. Men denna rädsla för krig, för det okända, rädsla för människoliv, blandat med den djupaste skam för vår nation, för det faktum att vi alla lät detta hända med våra tjugo år av tystnad och underkastelse- det här är en annan rädsla.
Ryssland kommer aldrig att tvätta bort denna fläck från sidorna av sin historia. Landet som kämpade mot nazisterna axel vid axel med ukrainarna förstör nu deras städer. Hur lät vi detta hända?
Det gör väldigt ont att så många ryssar nu är tysta och passiva, och många till och med godkänner det som händer.
Ryssar har levt i generationer mitt i våldet; hemma, i vardagsmiljön, i historiska händelser har flera generationer under decennier blivit så traumatiserade och förgiftade av det att de har blivit immuna mot det. De slutade kämpa för sin frihet när de fick lära sig att frihet är slaveri.
Mina kollegor tror inte att Ryssland dödar civila. De tror inte att alla värnpliktiga skickas i krig, att tusentals döda och sårade soldater på båda sidor redan är räknade. Kollegorna är ännu inte trettio, de tittar inte på TV, men någonstans har de ändå denna brist på kritiskt tänkande och bara accepterar Kremls ställning.
Min väns mamma tror inte på sin släkting från Ukraina, som gråter och säger att de sover i kläder och bara väntar på att dödstimmen ska komma.
Hon svarar helt enkelt: ”Nej, du hittar på nonsens, nu ska vi förstöra nationalisterna i ditt land, och allt kommer att bli bra, vi räddar dig.”
Min vän som bor i Kiev är avskild från sin familj i Moksva. Inte ens hans pappa tror att hans son bombas av den ryska armén. Detta händer i så många familjer som befinner sig på motsatta sidor om barrikaderna.
Det verkar vara någon slags massjukdom som drabbat många här i Ryssland, som om folk helt förnekar den verklighet som händer mitt framför ögonen på dem.
Långtidspropagandan har trängt djupt ner i medvetandets djup, slagit rot där och blomstrat.
Tyvärr kan denna verklighet inte förnekas för länge. Förr eller senare kommer det att beröra alla, förr eller senare kommer verkligheten in i ditt liv. Putin har lett oss till fattigdom och förstörelse.
Putin ledde oss till ett oändligt hat mot världen omkring oss… till hat mot oss själva. Han har valt sig själv så länge att folk börjar tro att det är vi själva som har valt honom.
Det förefaller mig som att alla ryssar, mer eller mindre, kännetecknas av den så kallade ”inlärda hjälplösheten” – när alla tror att man inte kan göra någonting, att man är ensam och maktlös att förändra något.
I Ryssland finns det oändligt många ordspråk om detta ämne. Ryssarna tystnar efter att ha sagt: ”det är inte min huvudvärk” eller ”man lägger sig inte i andras affärer”.
Men om varje ryss börjar prata, så kommer det att visa sig att det finns hundratals och kanske tiotusentals av likasinnade runt omkring!
Utsatta, arga, hungriga, fattiga, utblottade och desperata. Vi är vana att uthärda. Vi är många som gör det.
Vi är alla rädda. Vi är rädda för repressalier, böter, för att bli bestraffade för vår oenighet med propagandan.
Det måste ta slut någon gång, allt har en gräns. Frågan är: var går det ryska tålamodets?
Toppbild: Muren utanför Kreml i Moskva. Bild av Julia
Om författaren: Julia är fotograf från Ryssland. Hon skriver anonymt för Blankspot.
Om kategorin röster: Förutom artiklar och reportage har Blankspot börjat publicera texter av de människor av skriver om – från alla världens hörn för att ge fördjupade inblickar för läsare. Julias text är en av dem. För att öppna upp för sådana texter har vi lanserat kategorin ”Röster”.
