Röster om Afghanistan, Dagbok
Dagbok om flykten från Afghanistan, vecka 32: “Ingen känner sig säker”
De rapporter som kommer ut i medierna är bara en bråkdel av allt som sker i tysthet i landets alla hörn. Det skriver Mohammad i veckans dagbok.
Av Mohammad 13 augusti, 2021
Afghanistan är mitt hemland. Men vore jag där och hade pengar skulle tjuvarna döda mig. Om jag inte hade pengar skulle fattigdomen och hungern ta mitt liv.
Vad skulle jag göra om jag var kvar i landet?
Mitt land är i dag ett land där ingen förbarmar sig över någon. Det är som om alla blivit rovdjur. Ingen känner sig säker. Ingen lever i fred. Oskyldiga barn döms till döden och varje brott som äger rum sker ostraffat.
- OM DAGBOKEN
- Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok. (Läs tidigare veckors inlägg här.)
Varje dag kommer rapporter som ”taliban-tjuvar” som dödat. Tragiska händelser som tillsammans med rädslan för kriget och krisen tar bort hoppet. Det finns inte längre någon framtid att tro på.
Det enda alla vet är att varje dag kan vara deras sista. Att den dagen kommer allt närmare när vi kommer att räknas till några av offren.
Bara i dag har ytterligare 100 000-tals människor drabbats. Människor som kämpar för sina liv för att inte dödas eller tvingas gifta bort sina minderåriga barn med talibanerna i tvångsäktenskap.
Vi ser rubriker om soldater som dör, om städer som faller, men de som alltid drabbats hårdast är kvinnorna och flickorna i landet: Universitet förstörs, skolor sprängs.
Ingen vågar berätta någonting för någon annan. Talibanerna hör allt och kontrollerar varje hus och varje by i områdena de nu lägger under sig.
De som varit emot dem eller jobbat för regeringen dödas framför sina barn.
De rapporter som kommer ut i medierna är bara en bråkdel av allt som sker i tysthet i landets alla hörn.
Nu etableras också en ordning där familjetvister, stöld och förbjudna religiösa tankar kan leda till dödsstraff. Av människor som nu stjäl människors hus och hem. Av talibanerna som dödar för att bli rena.
Men det finns nu också flera grupper som begår mord och övergrepp i landet. De farligaste är de vilseledda som dödar för sin Gud. De andra är de som dödar för att stjäla. De som lever för att mörda. Omvärlden måste vidta åtgärder mot dessa grupper så att vi inte varje morgon och kväll ska bevittna dessa tragedier.
Detta fruktansvärda krig har fått tusentals människor att lämna Afghanistan. Vi flyr för att inte dödas. De som har familjer flyr för att deras döttrar inte ska tvingas gifta sig. Men det är svårt att vara afghan i den här världen. Det är inte heller lätt att lämna Afghanistan vare sig på lagliga vägar eller genom att smuggla sig ut. Jag hade tur som kunde ta mig ut lagligt. Men en av mina svenska vänner som konverterats och som Sverige i somras deporterade han behandlas just nu fruktansvärt på gränsen mellan Iran och Turkiet.
Han heter Ghulam och bodde i Sverige i fyra år. Han konverterade till kristendomen men fick avslag av Migrationsverket och utvisades. Han är inte ensam. Det är många som försökt bli trodda när de berättat om talibanerna. Jag vet inte vad krävs för att en människa ska skämmas. Men jag får tårar i ögonen när jag tänker på hur vi som flytt behandlats.
Varför föddes vi? Varför lever vi i denna värld?
Min vän försökte ta sig från Afghanistan till Iran och han lyckades med det. I Iran gömde han sig ett tag och berättade inte ens för sina släktingar att han var där.
Sedan försökte han ta sig vidare till Turkiet men greps av den turkiska polisen och misshandlades för att sedan utvisas tillbaka till Iran.
Gränsvakterna fotograferade honom och tog hans fingeravtryck.
”Kommer du tillbaka slår vi ihjäl dig,” sa en polis till honom.
När jag pratade med honom från hans nya gömställe i Iran skulle han försöka fly över gränsen igen.
Det han lämnar bakom sig är mer skrämmande än ett dödshot.
**
I över ett år har Mohammad fört dagbok på Blankspot om hur han som utvisad försöker återanpassa sig till livet i Afghanistan. Nyligen belönades dagboken med Sveriges Tidskrifters pris ”Årets grepp”. Dagboken kommer att fortsätta även sedan Mohammad lämnad staden. För att inte missa så skriv upp dig för Blankspots nyhetsbrev.
