Röster om

Cancervården i Kabul ligger nere efter talibanernas maktövertagande

"Det finns en oro för att inte bara talibanerna utan även cancern ska komma tillbaka." Det berättar en anonym före detta journalist för Blankspot.

Vittnesmålet nedan är berättat för NN som är en 26-årig journalist som sedan ett antal veckor rapporterar anonymt från Kabul för Blankspot. Varje vecka kan du läsa hennes intervjuer med människor på plats om hur livet påverkats i huvudstaden.

Jag har bara dåliga minnen från förra gången talibanerna styrde. Då för 25 år sedan så hände samma sak nu. De rullade in i Kabul och öppnade dörrarna till presidentpalatset samtidigt som de stängde dörrarna på skolor och universitet för landets flickor och kvinnor. 

Förra gången det hände var jag ny som reporter. Tillsammans med min familj flydde jag till Pakistan där kampen för att hitta mat var hård. Åren gick och när talibanerna föll 2001 så återvände vi alla så fort vi kunde. Jag gick tillbaka till jobbet som journalist och skrev för en rad olika tidningar och tidskrifter som öppnade över hela landet. 

Min familj har inte bara drabbats hårt av talibanerna under åren utan även av bröstcancer som är vanligt bland släktens kvinnor. Jag har opererat bort båda mina bröst vilket varit smärtsamt. Andra har förlorat familjemedlemmar i kriget, men i vår familj är det cancern som tar dem. Det har funnits en oro för att inte bara talibanerna utan även cancern ska komma tillbaka.

När så talibanerna den 15 augusti återvände till Kabul kollapsade regeringen. Jag var på kontoret den dagen och skrev en artikel om hur ekonomin påverkats av att distrikt fallit i talibanernas händer och hur det skulle påverka utrikeshandeln med grannländerna. Det var för en av landets näringslivstidningar. 

Klockan var nio på morgonen och min kollega slet upp dörren utan att knacka till mitt kontor och sa till mig att jag måste vara galen som lugnt satt och jobbade på en text om ekonomi när talibanerna rullade in. 

Det var som om jag inte ville ta in det som skedde. Det var som om mörka dagar från de förflutna skulle återupplevas igen. Sedan minns jag inte exakt vem som gjorde vad i kaoset som följde de närmaste timmarna. Jag plockade ner mina tillhörigheter från skrivbordet i min väska och gick direkt och köpte en heltäckande ”Chadari” till mig själv som jag satte på mig direkt i affären. Sedan gick jag till fots hemåt. 

Sedan dess har jag inte fått ut någon lön. Jag har börjat inse att jag inte heller längre har något jobb. Artikeln om talibanernas ekonomiska politik kommer inte att bli skriven. 

Det är också smärtsamt för min familj då jag var familjeförsörjaren. Min gamla mamma och mina två systrar sitter hemma och förväntar sig att jag ska ordna med mat. De har alla varit sjuka i omgångar men det har knappt gått att få tag i medicin. 

Om sex månader har jag en läkartid i Pakistan på ett sjukhus för att kontrollera min cancer. Men jag har inte kunnat förnya mitt pass. Passexpeditionen är stängd. Som om inte det vore nog är också gränsen vid Torkham stängd för afghaner. 

Det kommer att få konsekvenser att inte kunna resa. Inte bara för mig. Ingen vet när livet kan återgå till någon form av normalitet.  Tänk om cancern kommer tillbaka och om jag inte överlever. Vad händer då med min mamma och mina systrar? 

Talibanerna säger att de ska betala ut innestående löner. Att de ska ordna jobb till landets arbetslösa. Men jag vet inte när det kan komma att ske. Jag kan bara be. Be talibanerna om att sätta stopp för lidandet. Be det internationela samfundet att hjälpa oss.  

Foto: UNICEF Afghanistan/2016/Froutan

Stöd oss så kan vi bredda bevakningen med fler artiklar, reportage och filmer om detta. Du kan skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller prenumerera.