Analys om Armenien, Azerbajdzjan, Nagorno-Karabach
Canbäck: Ambassadörens text visar på hur spänd konflikten är
Att få en replik från en officiell statsman visar på vilken spänning det finns i att bevaka konflikten Nagorno-Karabach, skriver Rasmus Canbäck i ett svar.
Av Rasmus Canbäck 22 juni, 2021
Jag har skrivit runt 10-15 texter under våren i bland annat Blankspot, Offside och Göteborgs-Posten om konflikten i Nagorno-Karabach. Att det är en text där jag ifrågasätter Azerbajdzjans syn på folkrätten som ambassadör Zaur Ahmadov begär replik på förvånar dock inte.
Det är nämligen detta som ligger till grund för Azerbajdzjans argumentation för att legitimera landets ageranden i de frågor jag lyfter med min text.
Ambassadören kritiserar mig i ett antal frågor. Det handlar om att jag inte beskriver konflikten korrekt, att jag fått frågan om krigsfångarna om bakfoten och att de armeniska minkartorna är fler än vad jag påståtts har uppgett, men också att det inte stämmer att Azerbajdzjan gått in med militär på armeniskt territorium i maj.
I min analys om krigsfångarna är det tydligt hur jag resonerar och vad jag vilar argumenten på och ser därför ingen anledning till att upprepa vad jag redan har skrivit. För beskrivningar av konflikten kan man läsa mina tidigare texter.
Istället betraktar jag repliken som en bekräftelse på en övergripande kritik jag har mot Azerbajdzjans förhållningssätt: man förvränger fakta och folkrättsliga resonemang för att den ska passa sin egen agenda och man torgför åsikten tills den andra parten viker sig.
Innan min reportageresa i mars och april till Nagorno-Karabach publicerade jag en text om varför det är svårt att rapportera om konflikten:
Konflikten om Nagorno-Karabach är underrapporterad i skandinavisk media. Kanske för att den betraktas som en del av den ryska intressesfären, men sannolikt också för att konflikten är moraliskt diffus och för den bevakande journalisten är marken minerad med kritik och hat – vilket gör att det är svårt att ta sig fram.
I mina intervjuer med azerbajdzjanska och armeniska fredsaktivister berättas det om hur besvärligt det är att argumentera för historiska källor eller ta del av officiell information i respektive land. Men också om hur den lokala mediabevakningen domineras av nationalistiska skrivningar.
I det auktoritära Azerbajdzjan beror det på att regimen stryper alternativ, medan i hybriddemokratin Armenien för att det finns en tystnadskultur.
Repliken från ambassadören fångar ovanstående text på ett träffande sätt.
Dels för att ambassadören tydligt tar en ensidig ställning med avsaknad av Azerbajdzjans egna felsteg och dels för att en replik från en officiell statsman visar på vilken spänning det finns i att bevaka konflikten.
Det ställer också frågan: hur och när ska en ambassad ge sig in i en debatt som förs i det land som den verkar i?
Slutligen vill jag enas i att OSSE under Ann Linde och med Minskgruppen är en viktig instans – och kanske den enda rimliga – för att föra konstruktiva samtal för framtida fredsförhandlingar.
Läs också: Azerbajdzjans ambassadör svarar: Alla krigsfångar har återlämnats
Läs också: Analys: Att krigsfångar från Armenien byts mot en minkarta är inget att fira
