I nästa vecka sjösätts Blank Spots projects femte reportage när reportern Anna Roxvall och fotografen Johan Persson återvänder till Burundi. För ett halvår sedan förekom det afrikanska landet i nästan alla nyhetssändningar. Protesterna mot att president Pierre Nkurunziza tänkte ställa upp till omval en tredje gång, trots att grundlagen bara tillåter två mandatperioder, ledde till våldsamma […]
Av Martin Schibbye 17 oktober, 2015
I nästa vecka sjösätts Blank Spots projects femte reportage när reportern Anna Roxvall och fotografen Johan Persson återvänder till Burundi.
För ett halvår sedan förekom det afrikanska landet i nästan alla nyhetssändningar. Protesterna mot att president Pierre Nkurunziza tänkte ställa upp till omval en tredje gång, trots att grundlagen bara tillåter två mandatperioder, ledde till våldsamma protester och sammandrabbningar på gatorna i huvudstaden. Mediernas strålkastarljus dansade över landet, och västmakterna såväl som många afrikanska länder kritiserade presidenten.
Men efter att Nkurunziza hade lyckats rida ut stormen, genomfördes ändå valen.
Presidenten vann.
Och sedan blev det tyst.
Du, Anna Roxvall var tillsammans med Johan Persson på plats i våras och ni kommer nu att återvända. Vad har hänt sedan dess?
– Efter ett misslyckat kuppförsök genomfördes presidentvalet i slutet av juli i år. Oppositionen bojkottade det och bland andra FN definierade valet som ”ofritt och i avsaknad av trovärdighet”. Men Nkurunziza valdes om och de flesta internationella journalister reste hem igen, trötta efter ett par intensiva veckors rapporterande. Därefter gick konflikten in i ett mer lågintensivt, malande skede, och omvärldens intresse klingade av.
Betyder det att krisen i Burundi är över?
– Nej, den bubblar, och vi tycker oss se att temperaturen just nu höjs. Över 130 personer har dödats sedan i april, och just nu hittas mördade människor i rännstenen i huvudstadens utkanter nästan dagligen. Det sker granatattacker och riktade mord på militärer, politiker och oppositionella. Så gott som alla landets oberoende medier har strypts och det råder totalt informationsvakuum på landsbygden. Relationerna till grannen Rwanda blir allt sämre och knappt 200 000 människor från det lilla tiomiljonerslandet har flytt till de omkringliggande länderna. Alla som vi har pratat med inför det här reportaget är rädda.
Vilka är de starkaste minnena från den förra resan?
– Det är nog den där obehagliga känslan som är svår att ta på – känslan av att situationen kan explodera när som helst. Då, i maj, rasade protesterna mot presidenten dagligen. Det fanns det väldigt lite information men desto fler rykten, människor var rädda för att prata och vi kunde se hur folk lämnade sina hem med stora resväskor i famnen.
– Regeringen hade då börjat klämma åt medier och oppositionella, och det kom ständigt nya rapporter om att regeringspartiets fruktade ungdomsförbund hade börjat beväpna sig och attackera meningsmotståndare. Stenkastning från demonstranter möttes med kulor och tårgas från polisen. Medan vi var där skedde också de första morden från oppositionens sida, den som inledningsvis hade varit en fredlig proteströrelse. Samtidigt viskades det allt mer om att militären inte helhjärtat stod bakom presidenten, och det gick rykten om en förestående kupp.
Och kuppen genomfördes den 13 maj, men den misslyckades?
– Ja, dagen efter att vi lämnat landet, medan president Nkurunziza befann sig i Tanzania för en konferens, gjorde general Godefroid Niyombare och fraktioner inom militären ett kuppförsök. Men det visade sig ganska snabbt att Niyombare inte heller hade hela militären med sig. Snart sköt olika fraktioner inom armén och säkerhetsstyrkorna mot varandra på gatorna i Bujumbura, gränserna stängdes och ingen visste vem som var vän eller fiende. Det utspelades hårda strider om kontrollen över den statliga radion och tv:n. Efter mindre än två dygn hade kuppförsöket slagits ned. Då var alla fria radio- och tv-stationer krossade, journalister och oppositionella flydde landet på löpande band och president Nkurunziza återvände.
Under protesterna i våras talade en del om riskerna för ett folkmord, finns det fog för det?
– Den oron ligger naturligtvis nära till hands med tanke på landets historia. Burundi ligger granne med Rwanda och har en liknande befolkningssammansättning med en majoritet hutuer och en minoritet tutsier. Det tolv år långa inbördeskriget skördade 300 000 människoliv och hade en tydlig etnisk prägel. Men sedan dess har ett på flera sätt framgångsrikt försoningsarbete pågått, och människor vi mötte var extremt ovilliga att tala i etniska termer. Det här är i grunden inte en etnisk konflikt, utan en politisk, och det var tydligt att proteströrelsen var väldigt etniskt blandad.
– Samtidigt: Det många Burundikännare varnar för är att om den här konflikten tillåts fortsätta, så finns stor risk att parter kommer att utnyttja etniciteten för att vinna fördelar i kampen om makten – och då kan det här gå hur illa som helst. Regeringssidan har redan försökt spela på de strängarna, men hittills verkar det inte ha fått någon större respons i de breda, mycket krigströtta folklagren.
Är det den etniska dimensionen som har gjort att omvärlden ändå har engagerat sig i utvecklingen i lilla Burundi?
– Ja, delvis. Omvärlden lyckades inte stoppa folkmordet i Rwanda, och det finns en rädsla för att det ska ske igen. Men Burundi är också ett i en rad länder just nu där folket har gått ut i protest mot presidenters försök att trixa med grundlagen för att kunna sitta kvar vid makten. Burkina Faso var först ut och inspirerade såväl oppositionsrörelser i Togo, Burundi, Kongo-Kinshasa och Kongo-Brazzaville. Det finns en större berättelse på den afrikanska kontinenten som skrivs just nu.
Vilken fråga söker ni svar på nu när ni återvänder till Burundi?
– Vi vill helt enkelt försöka skapa oss en bild av vad som händer nu när kamerorna har riktats någon annanstans. Det finns en väldig brist på information och berättelser inifrån landet, framförallt lite längre, djupgående reportage – det är helt enkelt en blank spot. Vi vill naturligtvis beskriva läget i Bujumbura, men tänker också försöka ta oss ut på landsbygden för att försöka få grepp om situationen där. Sedan hoppas vi att medlemmar och läsare kommer med tips på vad vi borde belysa.
Hur kommer man att kunna följa er?
– Under arbetets gång kommer de som är eller blir medlemmar i Blank Spot Project att kunna följa med bakom kulisserna i en stängd Facebookgrupp. Vi hoppas också, förutom rapporter längs vägen, kunna publicera kortare nyhetsblänkare från landet på Blank Spot Projects plattformar, eftersom det hela tiden sker sammandrabbningar, politiska utspel och attentat.
Foto: Johan Persson
