De senaste veckorna har det blivit så att jag skrivit mycket om attacker i Kabul. Så idag tänkte jag skriva om bröllop.
Av Mohammad 16 november, 2020
Det var första gången var jag inne i bröllopshallen i Kabul. Men jag har läst och hört om platsen.
Det skulle bli den lyckligaste dagen i deras liv. Över tusen släktingar och vänner var bjudna till bröllopsfesten i Kabul.
Men då för ett år sedan smög sig en terrorist in.
Brudparet för ett år sedan blev till småbitar innan de ens hade fått känna på sin äkta kärlek.
Sedan dess finns alltid en oro för att större bröllop ska angripas igen, särskilt om det är hazarer som gifter sig. Men låt mig berätta om traditionen: Först skickar brudparet ut brev till alla bekanta och vänner.
- OM DAGBOKEN
- Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok från Kabul. (Läs tidigare veckors inlägg här.)
När jag kom in var det också på det här bröllopet över 1000 personer i bröllopshallen. Det finns två salar. En för kvinnor och en för män. Jag gick in i männens sal och filmade och fotograferade eftersom den andra var stängd för mig.
Det var med blandade känslor jag steg in.
Under åren är det flera som förlorat sina liv här inne när de skulle gifta sig så jag var rädd för nya självmordsbombare. Det är riskfyllt att både gifta sig och gå på bröllop.
Kan man döda studenter och barn så kan man döda brudgummen och gästerna resonerar de som angriper bröllop.
Jag studerar gästerna och ser att traditionerna här i Kabul skiljer sig åt från när jag var med på bröllop i min hemby. Precis som hemma så fick alla ett glas med när de kom och efter det så väntade alla på att svärsonen till brudens familj skulle anlända. När han gjorde det så gick han en runda och handhälsade på alla hundratals gäster varefter han gick till en plats i rummet för att dansa.
Men dansen och musiken var annorlunda. Musiken var också på en otroligt hög volym. När de dansat klart så ropade en högtalare ut att det var middag och alla gick till sina platser och åt.
Efter middagen delade brudparet upp sig och gick in i männens respektive kvinnornas sal.
Men nu förtiden kan ingen sitta äta i lugn och ro ens på ett bröllop. Min blick sökte sig hela tiden mot dörren utifall någon skulle storma in. Det är inte alla som går hemifrån som kommer att komma tillbaka hem i Kabul.
Otryggheten är stor nu i landet och jag känner att presidenten har ett ansvar för situationen.
Gränserna mellan vem som är civil och vem som är taliban är inte alltid lätt att dra. På dagarna kan bybor bruka sina åkrar medan de på natten gömmer talibaner eller är med och angriper soldater från den afghanska armén.
Det är en osynlig och omänsklig fiende.
De kanske tror att de hamnar i paradiset, men ett paradis man måste döda för att hamna i vill jag inte veta av.
Då håller jag livet jag har som mer värd än ett paradis. Och även om jag kommer till paradiset – och det är fullt med terrorister – då kommer jag inte vilja vara kvar där.
**
Jag måste bara också tacka alla er som läser min dagbok vecka efter vecka. Jag hoppas ni stödjer Blankspot så jag kan fortsätta att berätta om mitt liv. Jag vill också tacka Sofia Norlin och Martin Schibbye som gett mog chansen att skriva.
Så länge ni läser så kommer jag fortsätta att skriva.
Det är också ett sätt för mig att behålla och utveckla svenskan och den kultur som jag lärt mig uppskatta i Sverige.
Tack.
**
I kategorin ”röster” ger inbjudna skribenter perspektiv på frågor som rör Blankspots bevakningsområden. Följ arbetet med att bevaka Afghanistan i vår facebookgrupp ”Uppdrag: Afghanistan”.
Läs alla Mohammads tidigare dagboksanteckningar här.
