Analys om Armenien, Azerbajdzjan, Nagorno-Karabach
Brödbrist och blockad: Därför reser jag till Armenien… igen
Blockadens effekter är allt mer allvarliga: svält, vattenbrist och rädsla. Blankspot skickar därför en reporter till Armenien för fjärde gången på ett år. I en krönika skriver Rasmus Canbäck om varför han måste dit för att kunna rapportera på plats.
Av Rasmus Canbäck 30 augusti, 2023
Marut Vanyan, en journalistkollega och vän av Blankspot, publicerade i veckan ett inlägg i sociala medier: Nu har brödransonen i Nagorno-Karabach dragits ner från en limpa per person och dag till en per familj.
[LÄS MER: Blockaden i bild – “Det är kallt och vi är hungriga”]
Han förklarade för mig att familjemedlemmar turas om med att stå i kö utanför bagerierna i huvudstaden Stepanakert. Om man har otur kan man även om man är på plats före klockan nio på morgonen få vänta till kvällen innan bagarna kommit i kapp med brödbaket.
Det är olidlig hett inne i bagerierna, men arbetet måste göras. De utanför som väntar på sin tur att få bröd söker efter skuggorna. Sommarvärmen på uppemot 40 grader tar ut sin rätt.
En ung flicka, på kanske åtta år, blev utskickad av sin mamma på jakt efter mat. Hon gick till tre olika bagerier den dagen och kom gråtandes tillbaka tomhänt. Hon skämdes inför sina föräldrar berättade hon.
Till råga på allt så stängde Azerbajdzjan av vattentillförseln i juli. Den går genom gamla ledningar i de delar av Nagorno-Karabach som Azerbajdzjan kontrollerar sedan 2020. Det innebär att medan en person står i brödkön så måste de andra familjemedlemmarna ta sig till bäckarna i utkanten av staden för att hämta vatten.
Jag skrev för några veckor sedan om att vi kan bevittna en samhällskollaps i realtid. Kollapsen är snart fullständig och då väntar katastrofen: Svält, krig, sjukdomar och död.
Blankspot är det enda nordiska medium som kontinuerligt bevakat utvecklingen i Nagorno-Karabach de senaste åren. Dagens Nyheter skrev ett reportage tidigt i våras och förutom det så har jag också skrivit ett gäng frilanstexter för Göteborgs-Posten, Dagens ETC och Flamman.
I Norge har nättidningen Transit på sistone fått upp ögonen för vad som sker. De översätter några av Blankspots texter.
Annars inget.
Inget alls.
Det blir alltmer uppenbart att om inte jag bevakat vad som skett de senaste åren hade den nordiska allmänheten inte haft någon informationskälla över huvud taget på ett nordiskt språk. Det är trots att Crisis Group pekat ut konflikten som den “näst mest angelägna att bevaka efter Ukraina i år”.
Ibland skämtar jag om att mitt hår blir grått av att bevaka konflikten. Och helt ärligt så har jag tröttnat på mina egna ord och egen röst. Men framför allt så har jag under de senaste tre åren bevittnat en allt dystrare tillvaro för civilbefolkningen där tunnelns ljus är långt borta.
Stöd reportageresan genom att donera ett engångsbelopp eller bli blankspottare genom att månadsvis stötta Blankspots arbete med att belysa konflikten. Donera här.
På måndag åker jag till Armenien igen. Det är fjärde resan på bara ett år. För ett år sedan sade jag till mig att det skulle vara den sista på länge, men så kom blockaden av Nagorno-Karabach och snart blev det uppenbart att Azerbajdzjan testar en ny strategi: att svälta ut armenierna, tills de flyr.
Trots att i princip alla världens trovärdiga människorättsorganisationer, Internationella domstolen i Haag, EU-parlamentet, EU-kommissionen och Europarådet fördömt Azerbajdzjan så fortsätter blockaden.
Tvärt emot syftet verkar alla dessa fördömanden från västvärlden ha motsatt effekt. Azerbajdzjan justerar något i sin strategi och förvärrar situationen. Ett nytt fördömande kommer och Azerbajdzjan bestraffar lokalbefolkningen i Nagorno-Karabach. Samtidigt fördubblar EU sin gasimport från Azerbajdzjan.
Det senaste är att Internationella rödakorsfederationen (ICRC) i juli rapporterade att de stoppades för att föra in förnödenheter till de 120 000 människorna i Nagorno-Karabach. Azerbajdzjan anklagar förarna för att ha fört in ”kontraband”. Det visade sig bestå av cigaretter till dem själva.
Efter att blockaden diskuterats i FN:s säkerhetsråd för två veckor sedan öppnade Azerbajdzjan visserligen för envägsbiljetter för studenter ut ur blockaden. Men bland det första de gjorde var att gripa tre 20-åringar som för två år sedan ska ha skändat den azerbajdzjanska flaggan.
En annan journalistkollega skrev till mig och undrade vad som kommer hända med henne: hon som rapporterat om blockaden inifrån Nagorno-Karabach från dag ett. Vad kommer hända med henne om hon försöker lämna Nagorno-Karabach?
Hennes journalistik är illegal i Azerbajdzjan.
Hon beskrev det som ett fängelse där ingen blivit dömd, men där alla riskerar livstid.
Nu eskalerar situationen. Azerbajdzjan försöker att tvinga sig in i Nagorno-Karabach genom att använda azerbajdzjanska Röda Halvmånen, ett nationsförbund inom Rödakorsrörelsen. Problemet är att hela Röda Halvmånens styrelse är tätt sammankopplade med presidentfamiljen och har alla politiska ämbeten inom regeringen.
Paris borgmästare svarade med att på kort varsel åka till Armenien för att leda en humanitär konvoj dit.
Mitt uppe i konflikten har en ny strid tagit fart: striden om det humanitära biståndet. Vem ska få mätta magarna hos armenierna?
På måndag åker jag till Armenien igen. För att återigen besöka blockaden av Nagorno-Karabach och se de humanitära konvojerna med egna ögon.
Om författaren: Rasmus Canbäck är aktuell med boken “Varje dag dör jag långsamt” som skildrar hans resa till Nagorno-Karabach efter kriget 2020. Han har sedan 2020 skrivit om konflikten för Blankspot.
Toppbild: En äldre kvinna har hämtat bröd i Stepanakert. Foto Marut Vanyan
Stöd reportageresan genom att donera ett engångsbelopp eller månadsvis till Blankspots arbete med att belysa konflikten. Donera här.
