”Då nya oljefält blir svårare att finna i politiskt stabila områden kan ett litet bolag som Lundin Petroleum realisera stora värden,” skrev Ian Lundin till aktieägarna 2001. Kort därefter varnade Bildt bolaget för hur regimen förde sitt krig mot rebellerna. Det framkom under Lundinrättegångens andra vecka.
Av Martin Schibbye 18 september, 2023
Reportaget nedan är en del i Blankspots dagliga rapportering från Lundinrättegången. De åtalade anser sig vara oskyldiga och kommer att bemöta åklagarens sakframställan i november.
Den ryskbyggda transporthelikopterns rotorblad piskar upp ljudnivån i kabinen. Ljudet studsar mellan Tingsrättens träväggar och stresstestar de uppsatta högtalarna. Alla som någon gång filmat inne i en helikopter vet vilka krafter som krävs för att lyfta från marken.
Och ljudet det ger upphov till.
Filmen, från 1997, har titeln ”Seismic Scout Trip” och har lämnats in av åklagaren på en CD-skiva till Tingsrätten. Från början var det en VHS-kassett. Lundinbolaget dokumenterar en av de första resorna med helikopter i maj 1997 över det som ska bli det omskrivna block 5A.
Den åtalade, Alexandre Schneiter, för dagen klädd i en röd pikétröja ser ut genom fönstret i helikoptern. Utanför: ett utsträckt stäpplandskap sönderskuret av floder och vattendrag som slingrar sig som ormar. Här och där syns bosättningar, byar och civila.
På ytan en fridfull del av inbördeskrigets Sudan. Men i en säkerhetsrapport ”Security Report for The International Petroleum Company” som gjordes av Control Risk Group för Lundinbolaget står det att säkerhetsriskerna med att leta olja i södra Sudan ”bedöms som extrema.”
Nivån extrem exemplifieras med att ”lag och ordning har brutit samman” och att regeringen ”inte har något inflytande över området” samt att” ekonomin ligger i ruiner”. Det går enligt utredarna närmast att jämföra med situationen i Afghanistan.
Att det inte skett några attacker i området på senare tid ska inte ses som att det är riskfritt att inleda oljeoperationerna, skriver utredarna. Rekommendationerna är att man ”inte ska underskatta hoten” när man väl börjar leta efter olja.
Hittar man olja kommer det dessutom ha stor betydelse för den södra delen av landets strävan efter självständighet.
Efter ett 13 år långt inbördeskrig betraktas landet som en paria-stat och förutsättningarna för affärsverksamhet bedöms som sämst av alla de områden som bolaget tittar på.
– Rapporten konstaterar att ingen sida kan vinna kriget militärt. Regimen är för svag och rebellerna för splittrade, sammanfattar åklagaren Henrik Attorps.
Inne i helikoptern ses en av passagerarna med jämna mellanrum hålla upp ett kollegieblock i A5 med koordinaterna skrivna med en blå bläckpenna.
Den 13:e maj, enligt flygloggen, landar helikoptern i Rubkhona och möts av hundratals nyfikna bybor.
På bilderna från åklagares powerpoint syns Alexandre Schneiter på en plaststol bredvid landningsplatsen ivrigt diskuterande säkerhetssituationen med militärer.
Dagarna innan träffade han Paulino Matiep i Khartoum för att få flygtillstånd.
På rättegångens tredje dag försvarade Schneiters advokater sin klient med att hävda att han inte hade en central roll i varken block 5A eller bolaget.
Åklagaren har sedan dess lagt många timmar på att koppla Schneiter till både bolaget och dess verksamhet i blocket.
– Redan i maj 1997 är han Lundinbolagets högste representant under JMC-mötet. Samma år leder han en rekognoseringsresa till block 5A, fortsätter åklagaren Henrik Attorps.
Schneiter är också den som tar emot de första seismiska rapporterna från regionen. Men också säkerhetsrapporterna. Ett år efter helikopterresan visar åklagaren att han utses till prospekteringsingenjör och på följande bolagsstämma får han 100 000 optioner vilket är i paritet med bolagets vice VD.
När block 5A väl säljs 2003 får Schneiter en bonus på tre miljoner kronor. Lika mycket som flera av de andra tillsammans.
Men en försäljning ligger långt fram i tiden när helikoptern går ner för landning 1997. Även om det är det uttalade målet att ”förädla” block 5A.
På de skakiga VHS-filmerna syns också resterna av det amerikanska bolaget Chevrons verksamhet. Ett hangarskelett av rostiga takstolar vittnar om den nedlagda prospekteringen.
Chevron lämnade området efter att ha blivit attackerade av rebellerna och återkom heller inte eftersom Sudan sanktionerades av de amerikanska myndigheterna.
Genom koordinaterna från loggboken lägger åklagaren ett pussel: Försvarets bild av ett träskområde med få invånare ska ifrågasättas. Istället pekar åklagaren på byar och civilbefolkning. Kvinnor och barn. Jordbruk och boskapshjordar. I bakgrunden en boskapsauktion.
– 1,2,3 såld, ropar en man i vit särk.
Budgivarna sitter tätt ihop på marken.
Sedan flyger helikoptern vidare mot Bentio och Adok och ljudet får återigen det att skallra i Tingsrättens högtalare.
Hur såg då den värld ut som Lundinbolaget investerade i 1997?
Att beskriva Sudan kring millennieskiftet har varit åklagarsidans fokus under rättegångens andra vecka.
I femtio dagar sker åklagarens sakframställan och sedan har försvaret fram till maj 2024 på sig att svara.
På skärmarna inne i sal 34 visades under den förra veckan rapport efter rapport upp från FN:s särskilda sändebud och människorättsorganisationer från åren 1993 till 1997. Det går inte ett år utan att staten Sudan kritiseras för bristande respekt för mänskliga rättigheter och hur dess armé bedriver sin krigföring.
Åklagaren är noga med att poängtera att flera av rapporterna leder till resolutioner i Generalförsamlingen eftersom begreppet ”FN-rapport” var något som Lundins advokater sköt in sig på redan under rättegångens andra dag.
– Rapporterna visar på en stadig försämring. Den 6 februari 1997 är situationen för de mänskliga rättigheterna i Sudan väl belyst och har varit föremål för omfattande internationell kritik, sammanfattar åklagaren Attorps.
Sedan fortsätter han med att citera ur ytterligare rapporter: Urskillningslösa flygbombningar som följs av attacker på marken. Utomrättsliga avrättningar.
– FN:s generalförsamlingen ber regimen att utreda attackerna, skydda civila mot övergrepp och att förklara varför man försvårat rapportörens arbete genom att bestraffa personer som haft kontakt med rapportören, fortsätter åklagaren.
FN:s särskilde rapportör vid tiden hette Gáspár Bíró och han bedömde att syftet med bombningarna mot civila mål var att rensa områden och förhindra att flyktingarna bosätter sig och blir självförsörjande.
Regeringen i Sudan förnekar inte heller att bombningarna sker, men tillbakavisar att de skulle vara urskillningslösa. Bíró uppmanar parterna att upphöra med flygbombningar mot civila mål och söka ”en fredlig lösning”. Något som också Ian Lundin vädjar om i brev till energiministern.
I en annan rapport från 1996 av Amnesty med titeln ”Progress or public relations”, ges samma mörka bild av situationen som i Gáspár Bírós rapporter. Amnesty konstaterar att regimen anklagas för att understödja terrorism och att Sudans regim beväpnar milisgrupper som begår övergrepp mot civila.
Amnesty konstaterar också att det inte är fråga om ”stamstrider” eftersom regimen beväpnar och understödjer milisgrupperna.
Under den långa genomgången lyssnar försvaret intensivt, men en fråga som hänger i luften är vad allt detta bombande i Nubabergen har med situationen i block 5A att göra.
– Detta sker i landet i stort och inte i bolagets block, kanske jag ska förtydliga, säger åklagaren som för att parera den kommande kritiken.
FN:s resolutioner och Amnestys rapporter får även i landet motsatt effekt. Sudan trappar upp kriget och antalet flygbombningar riktade mot civila mål intensifieras. Gáspár Bírós rapporterar vidare om klusterbomber och att ett stort antal byar bränts ner vilket orsakat stora flyktingströmmar till Etiopien och till områden som kontrolleras av SPLA.
– Regimen uppmanas upphöra med bombningar mot civila mål och att landet öppnas upp för internationella hjälporganisationer.
Det sker inte. Däremot så öppnar regimen upp för oljebolaget Lundin och ett avtal skrivs mellan bolaget och Sudan. Bolaget får en exklusiv rätt att inom 30 000 kvadratkilometer i block 5A söka efter och prospektera olja mot vissa avgifter och att Sudan får del av framtida inkomster.
– Vid situationen för avtalet är situationen för civila den sämsta på flera år, sammanfattar åklagaren Attorps situationen för Tingsrätten.
Dagen efter ringlar sig kön utanför Rådhuset lång med sömniga elever och stressade advokater. Framför skärmen på Rådhusets bottenvåning, mitt emot caféet, skummar eleverna snabbt av dagens förhandlingar.
I sal 36, en fordran mot Delsbo finsnickeri. I sal 37, olovlig underrättelseverksamhet. I sal 16 misshandel. Läraren ber dem att snabbt välja sal.
Om tio minuter inleds förhandlingarna.
Två skolklasser springer upp för trapporna och tränger ihop sig längst bak i sal 34. De får ganska omgående en skarp tillrättavisning av rättens ordförande för att ha pratat.
– Ni är åhörare, vilket vakten förklarat tydligt för er. Hör jag er prata igen kommer ni förvisas från rättssalen.
Eleverna tittar skamset på varandra. Oskyldigt anklagade. Ingen av dem har sagt något.
Troligtvis var det simultantolkarna som rättens ordförande hörde. När de oskyldiga är utskällda, återstår för åklagaren att fortsätta att gå igenom åtalet mot Ian Lundin och Alexandre Schneiter.
Misstänkta för medhjälp till grovt folkrättsbrott i Sudan.
**
Stöd gärna vår läsarfinansierade journalistik. Vi vet att alla inte har råd att betala för journalistik. Därför är våra reportage och artiklar fria att läsa för alla. Men vi hoppas att några av er som läser detta kan bidra så vi kan fortsätta att rapportera från den historiska rättegången.
**
Om åklagaren å ena sidan försöker övertyga rätten om att Sudan var ett land med välkända och grova människorättskränkningar med anfall som inte skiljer på civila och militärer. Så består framställningen minst lika mycket av en förklaring till varför just Lundinbolaget hamnade i Sudan.
Åklagaren citerar flera brev till aktieägarna från slutet av 1990-talet där Ian Lundin förklarar att fokuset ligger på politiskt instabila länder.
– De stora och kända oljefälten är alla utforskade och exploaterade. Vill man som ett litet bolag växa måste man ta risker och gå in i områden där andra bolag inte kan verka, sammanfattar åklagaren Henrik Attorps bolagets affärsidé.
En inriktning som liknar den Ian Lundins pappa Adolf Lundin hade för sin verksamhet i Mobutos Kongo och i Sydafrika under apartheidregimen.
– Jag jagar elefanter. Billion barrel oilfields. Det är vad jag jagar, sammanfattade han själv filosofin.
Hans son, Ian Lundin, kom i sin tur att fokusera på bland annat på Gaddafis Libyen, Al-Bashirs Sudan, Iran och Papa Nya Guinea.
Med Sudanprojektet som grund utvecklades bolaget och bytte namn till Lundin Energy, som sedan efter att åtal väckts såldes vidare till norska Aker BP.
– Orron Energy tog över Lundinbolaget och behöll samma registreringsnummer, poängterar åklagaren.
Förutom frågan om medhjälp till grovt folkrättsbrott innehåller målet och ett skadeståndsanspråk på över två miljarder kronor, vilket Orron Energys advokater tillbakavisat som ett krav ”utan rättslig grund.” Bolaget idag fokuserar på ren miljövänlig vindkraft och tiden i Sudan vill man inte kännas vid.
Enligt åklagaren är de ständigt nya bolagsformerna ett sätt att distansera sig från brotten. Enligt försvaret ett sätt att som liten aktör leverera vinst till ägarna och växa i en hårt konkurrensutsatt bransch.
Åklagarsidan berättar för rätten hur bolaget engagerade sig i Sudan redan 1991.
Strax efter att Al-Basshir tagit makten i en militärkupp, en kupp som skedde samma dag som ett fredsavtal skulle ingås.
Istället för fred ville man vinna mot rebellerna på slagfältet.
Åklagaren visar på kartor hur bolaget först är verksamt i norra delen av landet, men där tvingas man på grund av en gränstvist mellan Sudan och Egypten lägga allt vilande. I ett annat område borrade bolaget i mitten av 1990-talet, men hittade inga ”kommersiella kvantiteter.”
Även om bolaget borrade torrt hade ledningen nu bra kontakter med den sudanesiska regimen och när möjligheten uppstod att koncentrera sig på block 5A togs den.
I och med att det kanadensiska oljebolaget Talisman hade hittat och utvunnit olja i grannblocket trodde man sig via block 5A kunna borra ner i samma fyndighet. Ett avtal om en pipeline fanns också på plats i grannblocket.
Ur bolagets årsredovisningar menar åklagaren att man kan dra slutsatsen att både Alexandre Schneiter och Ian Lundin var bland de ledande centrala befattningshavarna under tiden i Sudan.
Ur årsredovisningar från bolagsverket från 1997 citerar åklagaren ur bolagets verksamhetsberättelse att det nya blocket ”ligger bredvid stora oljereserver.” I ett annat brev till aktieägarna skrivs det om ett ”aggressivt investeringsprogram.” Ian Lundin hoppas hitta 300 miljoner fat olja. I grannblocket har en miljard fat olja hittats.
”Jag behöver inte utveckla vad ännu ett oljefynd, tillsammans med dagens oljepriser skulle göra,” skriver Ian Lundin och fortsätter: ”Då nya oljefält blir svårare att finna i politiskt stabila områden där kan ett litet bolag som Lundin Petroleum realisera stora värden”.
På svartvita bilder på den samlade styrelsen står både Ian Lundin och Alexander Schneiter.
I ett annat brev till aktieägarna från Ian Lundin samma år, skrivs om potentialen i Thar Yath men han nämner nu också ”svårigheterna för logistik och säkerhet.”
Enligt åklagaren får Ian Lundin omgående rapporter från personalen om en oro för säkerheten i regionen. Men även den före detta statsministern Carl Bildt varnar Ian Lundin för att Sudan utför urskillningslösa flygbombningar.
I ett mejl den 19 juni 2001 skriver Carl Bildt: ”även om skulden ska läggas på SPLA ska vi inte ses som försvarare av regeringen, de har lanserat en offensiv som kommer att förvärra situationen och isolera Sudan internationellt genom att de utfört urskillningslösa bombningar av civilbefolkningen”.
Som exempel ger Carl Bildt att de nästan bombat flyktingar som köat för mat. Efter att en helikopter öppnat eld mot civila i staden Bie skriver Ian Lundin till energiministern El-Jazz:
”Vi är oroade över denna typ av aktivitet och dess effekt på civilbefolkningen. Det sägs att attackerna ska skapa förutsättningar för oss att utvinna olja, men den enda lösningen är ett fredsavtal”.
Försvaret har tidigare lyft fram att just kravet på fred är vad som kännetecknat bolagets budskap till regimen.
Åklagarna menar i sin tur att ett fredsavtal kan komma till på olika sätt
– Al-Bashir tog makten genom en kupp för att stoppa ett fredsavtal och ville besegra rebellerna på slagfältet. Lundin fortsatte också samarbetet med regimen, trots att man visste hur de jobbade, säger Henrik Attorps.
Kort efter att brevet till energiministern skrivits får bolaget som svar att regimen ser ett behov av en väg till Nihaldu.
Detta eftersom området är väl försett med flygfält och en strategisk plats som, om man kunde försvara den, kunde slå in en kil mellan olika rebellfraktioner som slåss i området.
Ian Lundins advokater har argumenterat för att vägen var viktig för freden. Åklagaren ser den som en förutsättning för kriget. Dödens väg eller fredens?
Det blir det upp till Tingsrätten att bedöma.
Originalavtalet mellan Lundinbolaget och Sudan har gulnat sedan det undertecknades. Åklagarna beklagar att det gör läsningen av avtalstexten svår och har därför färgmarkerat de centrala avsnitten i de inskannade dokumenten som visas upp för rätten.
Henrik Attorps delar ut en kopierad lunta. Först till rättens ordförande och sedan till juristdomaren som sitter till höger om honom. Därefter nämndemännen och sist protokollföraren varefter bolagets jurister samt de åtalades advokater får varsin kopia. Sist får målsägandebiträdena, som sitter längst bak i salen, några exemplar.
Den digitala kopia som Tingsrätten får in efter förhandlingarnas slut kan sedan journalister begära ut när den registrerats och diarieförts.
Det är inte bara svensk byråkrati som fungerar sömnlöst.
Även oljebranschen var en mogen industri långt innan 1990-talet.
Avtal mellan stater och bolag var strikt reglerade och precis som i andra länder där Lundinbolagen är aktiva innebär även avtalet med Sudan att de aktivt måste investera och söka efter olja för att få behålla koncessionen.
På de fyra skärmarna visas paragrafer som stadgar att parterna ska bilda en Joint Managment Committe (JMC).
Ett forum där bolaget och staten möts för att planera arbetet. Möten på vilka flera av de brottsliga gärningarna härrör ur enligt gärningsbeskrivningen. Möten på vilka åklagaren menar att bolaget, väl medvetna om situationen krävt ökad säkerhet för oljeprospekteringen vilket i sin tur bidragit till att områden rensats.
Åklagaren går igenom avtalen paragraf för paragraf. Det är inga nyheter för de åtalade. De kan dem utantill. Men det är nämndemännen i rättssalen som ska bli experter på oljebranschen under de kommande två och ett halvt åren. Sedan ska de döma: Skyldig eller oskyldig.
Är de inte 100 procent skyldiga, bortom rimligt tvivel, ska de frias.
Enligt svensk rätt finns det tre typer av uppsåt, avsiktsuppsåt, insiktsuppsåt och likgiltighetsuppsåt. De tre typerna kräver olika nivåer av medvetenhet hos gärningspersonen. Likgiltighetsuppsåt innebär att gärningspersonen misstänker att en följd kommer att inträffa eller att en omständighet föreligger men är likgiltig för att det sker. Enligt bedömare är det vad åklagaren siktar på.
En förklaring till åklagarens långa och grundläggande ansats både vad gäller att berätta om Sudans historia, oljeindustrin och det politiska läget kan, förutom att ta det turordning för rätten, också vara den långa förundersökningen.
De bitar som man nu går igenom färdigställdes sannolikt tidigt av utredarna för att klargöra ansvarsfördelningen och situationen i landet. En sammanställning som låg bakom att åtal väcktes 2018.
Återkommande i de citat ur rapporter och artiklar som åklagaren visar upp under dagen är kopplingen mellan oljans roll och den pågående konflikten.
I en artikel ur Dagens Industri från den tredje april 1997 får Magnus Nordin frågor om de hot som rebellerna i SPLA framfört mot utländska oljebolag i Sudan. Gerillan ”är mycket aggressiv mot utländska företag som samarbetar med regimen” och ser oljebolagen som legitima militära mål.
Men bolaget avvisar, i en intervju, hoten som ”retorik.” Dessutom poängterar bolaget har man ännu inte någon personal i fält.
– Intervjun visar att bolaget är väl medvetna om att det finns en koppling mellan oljan och stridigheterna, säger åklagaren Henrik Attorps.
En annan artikel från Toronto Star från den 20 april 1997 visas upp från rätten. Den inscannade sidan är inte bara från vad som ser ut som en femspaltig broadsheet, ett ovanligt stort tidningsformat, utan också enligt åklagare Attorps ett bevis på att bolaget också var medvetna om regimens stridsmetoder och att den kom till makten genom en statskupp.
“Canadas aspiring oil barons are considered fair game,” står det att läsa, men det ges också en beskrivning av att regimen av FN anklagats för ett krig i strid med krigets lagar, slaveri, och understödjande av terrorism.
– I artikeln säger Ian Lundin att bolaget var beredda att ta risken eftersom det fanns en sådan stor potential i oljefyndigheten, sammanfattar Attorps.
När rätten återsamlas efter rasten ligger det en ”militär ordbok” på bordet framför tolkarna som i realtid översätter allt till engelska.
Så har också de sju åklagarna efter två veckor kommit in på Lundinbolagens första seismiska undersökningar i regionen. De har också bytt plats, Henrik Attorps har gett sin stol till kammaråklagare Karolina Wieslander som också varit hos krigsbrottskommissionen en längre tid. Innan målet mot Ludin har hon bland mycket annat arbetat med att dokumentera krigsbrott i Ukraina.
I åklagarens bevisning finns förutom berättelserna från de civila och vittnen även mycket material som rör organisationen inom bolaget, den interna rapporteringen om situationen i Sudan samt hur kommunikationen mellan bolaget och den sudanesiska regeringen har sett ut.
Bolaget ska, enligt åtalet, ha informerat regeringen om att oljeprospektering planerades i ett antal områden, vilket i sin tur krävde att militären och milisen behövt ta kontroll över områden. I samband med dessa strider begick militären och regimallierad milis brott mot civilbefolkningen, så ser gärningsbeskrivningen ut.
Ett sätt för försvaret att tillbakavisa anklagelsen var de första dagarna att peka på att det vid tiden fanns ett fredsavtal mellan regimen i Sudan i gerillagrupperna i söder. Det så kallade Khartoum Peace Agreement.
Men enligt åklagarna var det endast ett ”partiellt fredsavtal.”
– Det var ett avtal mellan Sudans regering och grupper som redan är allierade med regimen. De som skriver under är inte de riktiga SPLA utan en utbrytargrupp. Hade det varit det riktiga SPLA hade kriget tagit slut, men det sker inte, argumenterar Karolina Wieslander.
Även om det inte var det riktiga SPLA så menar åklagarna att fredsavtalet som förkortas KPA och skrevs under 1997 la ansvaret för säkerheten på de södra delstaterna.
– Under förhören har de åtalade påpekat den positiva betydelse som KPA hade för freden och möjligheten att bedriva verksamhet, säger Karolina Wieslander.
Enligt KPA fick nämligen inte militären gå in i block 5A. Istället var det Machar som hade kontrollen i blocket genom den väpnade grenen av SSDF. Men ganska snabbt efter att avtalet skrevs under så vill regimen, enligt åklagarna, öka sitt inflytande över det potentiellt lukrativa block 5A genom att insistera på att militären skulle ansvara för säkerheten, något som SSDF motsatte sig.
Till stöd för detta citerar åklagaren ur en säkerhetsrapport som beskriver hur regimens soldater destabiliserar området.
Under ett möte med Tito i Leer diskuteras situationen och Tito har då sagt att om militären kommer in i området kommer vi få se ”problem vi ännu inte sett.” Det tolkades retoriskt och inte ett hot mot bolaget, men ett exempel på att Tito skulle motsätta sig militärens närvaro.
En vecka senare så kommer rapporter om att Matieps styrkor angripit Tito. Krigsherren Paulino Matip ges senare i uppdrag att sköta bevakningen i det oljerika området i södra Sudan och är en av få som är lojala med Khartoum under hela perioden.
Under förundersökningen genomfördes det förhör med Tito Biel som var befälhavare i milisgruppen South Sudan Defence Forces, SSDF och verksam i block 5A. Något år senare omkom han i en helikopterattack.
Något om vad han sa nämner inte åklagaren istället citerar man ur säkerhetsrapporterna att regimen skickar ner säkerhetstjänstpersonal som påstår sig vara geofysiker, men är från underrättelsetjänsten. Detta orsakar stor irritation vid borrplatserna och den lokala personalen vill inte ses tillsammans med dem.
Åklagaren visar genom utdrag ur säkerhetsrapporterna, att över tid svänger bolagets inställning: från att respektera fredsavtalet, KPA. Till att göra gemensam sak med regimens militärer.
Under andra delen av 1998 inleder bolaget diskussioner om en ny lösning för att med militärens hjälp säkra området. Vid JMC mötet är bolaget och staten överens om att militären ska ta över säkerheten, något som SSDF inte accepterar.
– Det nära samarbetet med regimen gör också att det är militärdiktaturens säkerhetstjänst som verkar i bakgrunden.
Bolaget köper därmed regimens bild av situationen. Där beskrivs striderna, enligt åklagaren, som ”stamstrider om kor.”
I budgeten för 2001 har åklagarna också under husrannsakan hittat en utgiftspost till militären på 200 000 kronor. Pengar som ska ha gått till myggnät, tält och annan utrustning. Efter att bolaget bett om militärens hjälp fortsätter man att förse dem med kommunikationsutrustning, tält, vatten och förnödenheter.
– Sedan anläggs ytterligare vägar efter initiativ av regimen, argumenterar åklagaren.
Samma år som detta sker 2001, påbörjas handel med bolaget på Stockholmsbörsen.
Vill du få det senaste i realtid? Välkommen att gå med i Martin Schibbyes Whats-appgrupp för bevakningen av rättegången.
**
Stöd gärna vår läsarfinansierade journalistik. Vi vet att alla inte har råd att betala för journalistik. Därför är våra reportage och artiklar fria att läsa för alla. Men vi hoppas att några av er som läser detta kan bidra så vi kan fortsätta att rapportera från den historiska rättegången.
**
Detta var en rapport från rättegångens andra vecka. Rapport från första dagen finns att läsa här, andra dagen här och tredje dagen här, fjärde dagen här.
