Nästan hälften av Afghanistans befolkning är under 15 år. Våld och konflikter är ett stort hot mot deras möjligheter att utvecklas. Om det skriver Mohammad i veckans dagbok.
Av Mohammad 13 september, 2020
Även om jag skrev flera inlägg långa som böcker om barnens rättigheter skulle det inte räcka. De flesta vet ändå inte hur situationen är för barnen i Afghanistan. Och barnen själva känner inte till sina rättigheter.
Men de finns också de som vet och som ignorerar situationen.
- OM DAGBOKEN
- Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok från Kabul. (Läs tidigare veckors inlägg här.)
Varje dag som jag rör mig i staden ser jag barnen. Hundratals barn som är upptagna med olika uppgifter. De har hungriga magar och de gamla kläderna hänger på dem. Finns det någon som kommer att ta tag i att försöka förbättra deras situation? I Sverige ser man inga barn tigga pengar men här arbetar barnen med tunga, farliga och svåra arbetsuppgifter. Det sägs att hjärtat är att erhålla den stora Haji. Ett hjärta är bättre än tusentals Kaaba.
Andra barn jobbar i butiker, med att sälja pekannötter, polera väskor, tvätta bilar. När jag frågar dem säger de att deras enda önskan är at studera och bli läkare. Men kan de verkligen hoppas på att det ska ske? Deras framtid ser mörk ut och det ser inte ut som om de ens kommer att få gå en dag i skolan. Förutom fattigdomen så har de också krigen och regeringens otillräcklighet att hantera.
I butikerna brukar jag prata med barnen. De berättar då också varför de vill bli läkare och studera. Det är för att de vill kunna stödja sina föräldrar. Kunna hjälpa till så att familjens ekonomi ska bli bättre. En del av barnen säger också att de önskar sig en fred, en god fred så att alla barn kan gå i skola.
Men regeringen har inte säkerställt att barnen har sina rättigheter under de senaste 15 åren. Tvärtom så har barnens rättigheter ignorerats, de har fått jobba, tigga, arbeta i verkstäder och utföra tunga och mentalt krävande arbetsuppgifter.
Men det finns också en kommission för barn som ska lägga fram nya lagar som rör barnen. Till dess finns det internationella konventioner om barnens rättigheter som alla medlemsstater som skrivit under förbundit sig att följa. Där har också Afghanistan, sedan 1994, förbundit sig att säkra och skydda barnens överlevnad och möjligheter till utveckling. Men någon rapport om hur de Afghanska barnen har det och hur man lever upp till de internationella konventionerna har inte regeringen presenterat på flera år.
Men regeringen är skyldiga att göra detta och att söka hjälp från det internationella samfundet för att genomföra skrivningarna i barnkonventionen.
Afghanska experter säger att barnens situation i Afghanistan är mer oroande än i andra länder. Att man knappt kan jämföra situationen för barn i Afghanistan med andra länder.
Ta bara en sådan sak som rätten till utbildning, vilket är regeringens skyldighet, det gör man inte tillräckligt för att uppnå. Några underhållsbidrag finns inte heller och tvångsarbete och missbruk förekommer bland barn.
Så ja jämfört med andra länder är barnens rättigheter i Afghanistan ofullständiga och svaga. Det är inte bara jag som ser detta. Samma sak säger också UNICEF och FN: s barnexperter att många afghanska barn inte har tillgång till utbildning, hälsovård, dricksvatten och inte är de heller immuna mot krig.
Små flickor tvingas också gifta sig med äldre män. En flicka som bodde i Kabul tvingades gifta sig med en från Balkh och väl där blev hon våldtagen av sju män. Hon hoppade ut genom fönstret och är handikappad nu. I dag är hon femton år gammal. Även om det blir fred och kriget slutar så kommer vi fortfarande få höra om den här typen av händelser på nyheterna.
Det finns mycket som måste göras för att Afghanistan ska bli ett bra land för barn att bo i. Vissa experter säger att sidorna i lagböcker och internationella konventioner som rör barn har bränts med eld. Krigets eld.
Om krigets eldar slocknar så säger en del experter att barnen kommer att få det bättre. Att de kommer att få gå i skolan. Men jag tror att även om krigen tar slut i morgon så kommer barnen att för lång tid framöver ha det tufft. Det fredsavtal som nu diskuteras med talibanerna kommer inte hjälpa barnen att få sina rättigheter.
Men till dess så måste vi berätta för dem om barnens dag. Om Happy Children Day! Alla måste lära sig om barnens rättigheter: föräldrar, lärare, trafikanter, samhället och journalister.
Jag vet från min egen barndom hur svårt det är att säga ifrån. Jag fick mycket stryk i min hemby av andra. En händelse som jag aldrig glömmer är en vinterdag med mycket snö. Jag hade nyligen fyllt nio år och jag och min bror hade en lång väg att gå till skolan. På vägen träffade vi en dag en man som heter Abdullah. Han bar olja på ryggen och när vi skulle gå förbi honom så började han förbanna mig med dåliga ord.
Jag var så liten och kunde inte göra något för att hindra honom från att säga all skit till mig. Men plötsligt slog jag till lite på hans fot. Först sa han ingenting utan började prata snällare med mig. Vi pratade och gick längs med vägen till ett plats där det inte fanns några hus eller människor. Då tog han av sig oljan han bar på ryggen och sprang efter mig.
När han fångade mig så började slå mig så hårt i ansiktet och på kroppen. Han sparkade mig hit och dit.
Jag var så rädd och skrek men ingen hörde mig. Min bror var ännu räddare och gjorde ingenting för han var bara 11 år gammal. Han slog mig på ett sätt jag aldrig glömmer.
På kvällen vågade jag inte berätta för mina föräldrar om vem som hade slagit mig.
Men jag drömde om en dag, då jag skulle bli äldre och större.
Då skulle jag slå varje person som slagit mig.
**
I kategorin ”röster” ger inbjudna skribenter perspektiv på frågor som rör Blankspots bevakningsområden. Följ arbetet med att bevaka Afghanistan i vår facebookgrupp ”Uppdrag: Afghanistan”.
Läs alla Mohammads tidigare dagboksanteckningar här.
