Under crowdfundingkampanjen lovade vi de betalande medlemmarna att de skulle kunna följa redaktionens inre puls. Att bygga communitys är dock både kostsamt och svåradministrerat. Det löstes genom att välja slutna Facebookgrupper som endast var öppna för medlemmar. Gruppen för Burundireportaget fick namnet #blankspot5 och där kunde alla medlemmar tillsammans bygga reportaget.
Av Brit Stakston 6 december, 2015
Vi kallar våra betalande läsare för medlemmar för att visa respekt för dem och deras kunskap och längtan efter fler perspektiv på världen.
Här skriver en av medgrundarna, Brit Stakston, mer om våra tankar kring just det.
Under ett Blankspot-reportage är teamen lika mycket samtalsledare som journalister. Vi tror att 2000 personer kan och vet mer än två personer och att det är genom dialog och transparens som man kan bygga förståelse för ett ämne.
Arbetet i #blankspot5 har varit fascinerande att följa och även om det är första gången för oss så har det gett mersmak och något som ska utvecklas framöver. Redan nu har varje reportage och journalist på olika sätt utvecklat sin unika och nära relation med de läsare som valt att följa just deras arbete bakom kulisserna.
Inför reportageresan gjorde vi på redaktionen en intervju med Anna Roxvall om reportaget och den kan läsas här.
Efter hemkomsten så intervjuades teamet i Blankspottpodden (från 14.20 handlar det om Burundi) och vi hade också en meet-up dit medlemmar bjöds in för att diskutera reportaget: Skymning över Bujumbura, den 9 december 2015.
Nedan följer några utdrag ur den stängda Facebook-gruppen där reportaget växte fram. Här kan man också läsa vad reportaget i sin helhet kostade. Vill du följa arbetet bakom kulisserna för nästa reportage så stöd oss här.
Intervju med Anna Roxvall
Hej, Anna, varför ville du göra det här reportaget från Burundi?
– Vi vill helt enkelt försöka skapa oss en bild av vad som händer nu i Burundi när kamerorna har riktats någon annanstans. Det finns en väldig brist på information och berättelser inifrån landet, framförallt lite längre, djupgående reportage – det är helt enkelt en blank spot. Vi ville naturligtvis beskriva läget i Bujumbura, men också försöka ta oss ut på landsbygden för att försöka få grepp om situationen där.
Hur jobbade du för att skapa en relation med läsarna?
– Under arbetets gång kunde de som är eller blev medlemmar i Blank Spot Project följa med bakom kulisserna i en stängd Facebookgrupp. Där har vi förutom rapporter längs vägen, publicerat kortare nyhetsblänkare från landet, eftersom det hela tiden skedde sammandrabbningar, politiska utspel och attentat.
Hur ska reportaget leva vidare?
– Vi fortsätter att följa utvecklingen och reser gärna tillbaka. Burundi är också ett i en rad länder just nu där folket har gått ut i protest mot presidenters försök att trixa med grundlagen för att kunna sitta kvar vid makten. Burkina Faso var först ut och inspirerade såväl oppositionsrörelser i Togo, Burundi, Kongo-Kinshasa och Kongo-Brazzaville. Det finns en större berättelse på den afrikanska kontinenten som skrivs just nu.
Vad berörde dig mest under veckorna i Bujumbura?
– Det var nog rädslan hos människorna vi mötte. Det råder inte inbördeskrig, men det är inte heller fred. Det är inte en fullfjädrad diktatur med detaljövervakning av medborgarna, men oppositionella avrättas på löpande band. Som journalist är det extremt svårjobbat i ett sådant läge, men det är naturligtvis många gånger värre att behöva leva i det varje dag, en längre tid. Du vet aldrig var och när det smäller nästa gång, vem som är angivare eller vän. Det nöter ner ditt tankesätt, bryter sönder relationer och gör dig paranoid.
Vad hoppas du på att reportaget ska bidra med?
– Jag hoppas alltid att jag ska kunna bidra med förståelse och att mina läsare ska känna något slags engagemang när de har läst färdigt – en vilja att veta mer och gå vidare på egen hand kanske. I ett lite större perspektiv hoppas jag naturligtvis att människor med möjlighet att påverka svensk och internationell politik gentemot Burundi läser och förstår allvaret. Det är som sagt inte ett blodigt inbördeskrig ännu, och jag tror inte att det nödvändigtvis måste gå så långt heller. Det är nu, innan det sker, som det fortfarande finns möjlighet att göra något.
Fick ni den berättelse ni ville ha?
– Som journalist har du alltid en idé om vilken berättelse du vill skriva, och sedan kommer du hem med en annan, oftast bättre och mera sann. Vi hade en tanke om att följa en person i dennes vardag en längre tid, men det var omöjligt i det klimat som råder. Vi hade planer på att ge oss ut på landsbygden för att ta reda på vad som sker där, men kom aldrig iväg. Samtidigt blev reportaget mycket starkare än vi hade trott. Det här är en berättelse om Bujumbura, vi var på plats och kunde se upptrappningen och förfallet med egna ögon. Riskerna människor tog bara för att uttrycka sin åsikt blev fysiskt påtagliga. Bara en enda person ställer upp med sitt fulla, riktiga namn. Det kändes först som ett problem, men nu ser jag det som en god beskrivning av den förlamande rädslan som råder i landet. Så, som svar på frågan: Ja, vi fick den berättelse vi inte visste att vi ville ha.
Facebookinlägg under arbetets gång
I den stängda och medlemsexklusiva gruppen #blankspot5 rapporterade Anna Roxvall från att de landade i Bujumbura och sedan dagligen under reportagets gång. De upptäckte omgående att det var ett annat läge än när de var i landet i maj och Anna Roxvall skrev i gruppen:
”Just nu är vi lite modstulna. Det är precis så svårt att få människor att prata och ställa upp på bild som vi befarade, om inte värre. Johan hast det värst – han har väldigt lite att plåta.
Igår fick vi till exempel en bra intervju med två unga killar som gick med på att låta sig intervjuas – sittande i vår bil. De ville inte ha med sina namn. Ville inte synas på gatan med oss. Tanken om att följa en person för att driva berättelsen framåt börjar kännas omöjlig. Så, nu frågar vi er: vad får er att stanna kvar i en lång text? Har ni exempel på längre berättelser som ni har uppskattat mycket?”
Svaret från medlemmarna i gruppen var flera:
En medlem skrev: ”Självklart ska tystnaden framhävas, för den är ju skrämmande i sig. Och med dagens moderna teknik finns ju många bra sätt att illustrera den. Att våga illustrera tystnaden är viktigt, även i en lång sekvens.”
En annan fyllde i: ”Våga visa den kvävda tystnaden – med eller utan ansikten – viktigt att någon.”
Flera medlemmar gav teamet tips och trix på hur det kunde lösas berättartekniskt, allt från att själva bli motorn i reportaget till att låta det bli en mängd olika röster. En del menade att just det blir nästan starkare:
”Utifrån dina berättelser här har jag fått en stark känsla av hur en snara målmedvetet dras åt. Det är en skildring på plats av hur det kan gå till när en humanitär katastrof förbereds, och det tycker jag är en mycket viktig
I ett inlägg några dagar senare fortsatte Anna Roxvall med liknande frågeställningar;
”Hej igen! Tänkte fortsätta lite på tidigare tema, eftersom det är kul att höra hur ni tänker.
En av dessa dagar intervjuade vi en man som hade gripits av polis och torterats, misstänkt för att ha organiserat upploppen i kvarteret där han bor i somras. Det var en mycket välformulerad, men bruten herre som berättade om hur han hölls en vecka utan mat, brändes med syra och misshandlades så svårt med tillhyggen att han inte kunde gå.
Den här mannen, vi kan kalla honom J, lever gömd och mötte upp oss på en säker plats. Han berättade i nästan en timme. När vi var klara lämnade vi lokalen vid olika tillfällen för att inte kopplas samman.
J ville verkligen att människor i världen ska få veta vad som pågår i hans land och var beredd att ta en stor risk för att prata med oss, men han ville som så många andra vara anonym. Därför har vi inga bilder på honom där han kan identifieras, inspelningen på min telefon är raderad, det finns inget namn som kan kopplas till honom. Och så måste det naturligtvis vara.
Men. För oss som journalister känns det alltid som ett misslyckande att inte ha ett ansikte, ett namn på den som berättar. Vi har fått lära oss att våra läsare/lyssnare/tittare behöver det för att kunna identifiera sig med människan där bakom.
Hur ser ni på det här? Hur viktigt är det med namn och/eller (ansikts)bild på personen i en text, för att ni ska känna att det denne berättar är angeläget?”
Inlägget blev det mest diskuterade. Och flera medlemmar kommenterade.
”Vilken otroligt modig person! Klart han ska skyddas. Läsare är intelligenta.”
”Det är fullt tillräckligt att han förmodligen riskerar sitt liv för att berätta .”
Anna Roxvall lyssnade och svarade: ”Tack allihop! Vill bara förtydliga: Vi skulle naturligtvis aldrig röja hans identitet för att få ett namn eller ansikte (förutom väldigt oetiskt vore det ju också olagligt) däremot tenderar i alla fall jag att sortera bort de berättelserna.”
En medlem skrev då:
”Jag känner väl till problematiken från mitt arbete med att biträda asylsökande. Ibland var det viktigt att söka medial uppmärksamhet för att förebygga vansinniga beslut från Migrationsverket. Det var alltid lättare att få publicitet om också bild på ansiktet fanns med. Ofta var det omöjligt med hänsyn till klientens säkerhet. Men många gånger löstes saken med fotografering bakifrån eller med nedmörkat ansikte. I ett fall med hjälp av påse över huvudet.
Jag tycker du ska ta med intervjun och förklara att absolut sekretess med identiteten är nödvändig med hänsyn till personens säkerhet. Läsarna måste lära sig att förstå villkoren för journalistik under sådana förhållanden.”
En annan flikade in:
”I reportage-/nyhetssammanhang tycker jag generellt att en bra bild med ansiktet kan tillföra otroligt mycket som är svårt att fånga med bara ord. Dock så får ju inte avsaknad av ansiktsbild hindra en viktig berättelse från att ”
I #BlankSpot5 har reportern Anna Roxvall gjort ett trettiotal inlägg som fick hundratals kommentarer under de dryga två veckor de var i Burundi. Teamet testade sina egna gränser för hur mycket man kan berätta om ett pågående reportage i en känslig miljö och förde öppna samtal med sina läsare om det unika i det här sättet att arbeta.
Genom dagsrapporterna gavs en unik inblick i den journalistiska processen. Det blev snabbt tydligt för de över 300 medlemmar som valde att följa processen kring just det här reportaget hur många byggstenar och hur mycket tid som går åt för att genomföra ett berättande reportage. Tydligt var också hur de allra flesta medlemmarna följde arbetet just för att ta hem storyn.
Så fort reportern uttryckte frustration över långa väntetider eller en känsla av att han inget hade att berätta gavs många uppmuntrande kommentarer om att det viktigaste är att få hem ett bra reportage. En stor omsorg om såväl reportaget som reportern växte fram.
I några inlägg fanns korta intervjuer och senare får vi veta mer om några av dem vilket uppskattas för att det ger en än större bild av sammanhanget som reportagets människor lever och verkar i.
Ni kan även ta del av vad reportaget kostade här.
Som medlem kan du också vara med i gruppen – Stöd oss här.
