Nyheter om , ,

Azerbajdzjan blockerar humanitär korridor till Nagorno-Karabach – lokalbefolkningen befarar en katastrof

Azerbajdzjan blockerar sedan måndagen den 12 december den humanitära korridor som förbinder Armenien med Nagorno-Karabach. Nu förbereder den armeniska lokalbefolkningen sig för det värsta. - Det här är inte bara psykologisk terror, det är begynnelsen på en humanitär katastrof, säger Siranush Saragsyan.

Tidigt den 12 december anlände en grupp azerbajdzjaner till vägen, den humanitära korridor som leder mellan Armenien och Nagorno-Karabach.

De började ropa ut klimataktivistiska budskap om gruvdrift i Nagorno-Karabach. De ryska fredsbevarande trupperna, som har mandat att bevaka korridoren, ställde sig snabbt i vägen för de så kallade aktivisterna.

En av ”klimataktivisterna” visar vargtecknet för en rysk fredsbevarande trupp.

Sedan var cirkusen i gång.

”Aktivisterna” visade sig vara allt från civilt klädda soldater till anställda av den azerbajdzjanska regeringen. Desssutom lojalister till den som började resa tält, bjuda på fika och kakor. Några sjöng sånger och tog bilder på katter som gick förbi.

Snart började gruppen kräva att få komma förbi de ryska soldaterna och när azerbajdzjanska nyhetsteam kom på plats blev stämningen alltmer hätsk. Bland azerbajdzjanerna började flera göra det etnonationalistiska turkiska vargtecknet och kraven på passage till Nagorno-Karabach blev högre.

En av de tillresta hörs i azerbajdzjansk TV säga ”Karabach är Azerbajdzjan, varför blockeras vägen?”.

Samtidigt ringlade köerna sig allt längre. Armeniska familjer som till vardags reser fram och tillbaka mellan Armenien och Nagorno-Karabach fastnade. Skolbussar med tioåringar, ambulanser och humanitär utrustning fastnade.

Javad Aga, en azerbajdzjansk fristående journalist, påpekade ironiskt på Twitter att ”vem trodde att Azerbajdzjan skulle ha sin första demokratiska demonstration i Karabach av alla ställen”.

Lite mer än ett dygn senare visas bilder på när azerbajdzjanska regimen fortsätter fylla busslaster med människor som reser dit. Ansamlingen blir fler och fler.

Likaså växer skräcken i Armenien för en annalkande humanitär katastrof för de 120 000 armenier som bor i Nagorno-Karabach.

”Klimataktivisterna” reser tält mitt i vägen. Ett par timmar senare bjöd man på te, kakor och sjöng sånger.

Vägen som leder mellan Armenien och Nagorno-Karabach är den enda passage mellan platserna. Den bevakas sedan krigsslutet 2020 av ryska fredsbevarande trupper som är där på godkänt mandat av båda länderna, och med OSSE:s tysta godkännande – i brist på andra lösningar.

Nagorno-Karabach som bebos av armenier tillhör formellt Azerbajdzjan, men har sedan ett krig i början på 1990-talet omgärdats av fredsförhandlingar där Frankrike, Ryssland och USA varit medlare genom OSSE. Kriget slutade 1994 med att en miljon människor hamnade på flykt, både armenier och azerbajdzjaner, och 30 000 döda. Nagorno-Karabach och Armenien tömdes på sin azerbajdzjanska befolkning. Likaså tömdes Azerbajdzjan på sin armeniska befolkning.

Dessa landade i ett skarpt förslag 2009, Madridprinciperna, som på sikt skulle tillåta befolkningen i Nagorno-Karabach, efter ett återvändande av azerbajdzjanska internflyktingar, skulle ges möjlighet att rösta om sin egen framtid.

Förslaget ratificerades, men genomfördes aldrig. I stället valde Azerbajdzjan i september 2020 ta tag i saken med militär makt. Kriget slutade 44 dagar senare med en ödesdiger förlust för armenierna i Nagorno-Karabach som förlorade två tredjedelar av det område man tagit kontroll över på 1990-talet.

I avtalet om eldupphör från den 9 november 2020 har Armenien, Azerbajdzjan och Rysslands enats i ett femårsmandat åt en rysk fredsbevarande trupp. Dessa har mandat att skydda den armeniska befolkningen och den humanitära korridor som ”aktivisterna” nu blockerar.

Förutom den förtäckta klimataktivistiska ursäkten har Azerbajdzjan de senaste veckorna anklagat armenierna i Nagorno-Karabach för att fortsätta mineringen runt regionen. Azerbajdzjans tolkning av avtalet från 2020 är att armenierna ska lägga ner vapen, och man säger sig ha funnit bevis för att minorna är producerade efter 2021. Armenien nekar att det sker.

De facto-regeringen i Nagorno-Karabach tolkar å sin sida avtalet som att armeniska försvarsmakten inte får ha närvaro i regionen. Däremot att deras inte är reglerad.

Regeringen i Azerbajdzjan har därför skuldbelagt de ryska fredsbevarande trupperna för att släppa igenom vapen till Nagorno-Karabachs armé.

Flera statliga azerbajdzjanska är på plats och livesänder utvecklingen. Azerbajdzjan anses av Freedom house vara den mest repressiva regimen i regionen – värre än Ryssland och Iran.

Att det rör sig om regelrätta miljöaktivister är det ingen som tror på i Armenien. Även om azerbajdzjanska medier pumpar ut information om att således är fallet är det heller ingen av de mer demokratiskt sinnade oppositionella azerierna som köper saken. Javad Agas ironiska Tweet ringar in attityden.

Till oss säger Siranush Sargsyan, som skrivit för Blankspot från Nagorno-Karabach, och som nu är fast att hon är oerhört orolig för vad som är på väg att hända.

– Jag var egentligen inbjuden till Jerevan för ett evenemang, men jag tackade nej för att jag var orolig att en blockering av vägen skulle ske. Först tänkte jag att jag hade ”tur” som inte åkte. Sedan kände jag hur farligt och kritiskt det börjar bli. Jag försöker att vara lugn.

Hon fortsätter med att säga att hon känner sig uppgiven.

– Jag känner att hur högt vi än skriker på att världen ska agera så händer inget. Det enda vi kan göra är att försöka kontrollera oss själva och hjälpa varandra att vara lugna.

Vad tror du kommer hända?

– Vi väljer inte var vi kommer ifrån, men vi är inget utan vårt moderland. Det här är inte bara psykologisk terror, det är begynnelsen på en humanitär katastrof. Jag känner på mig att vi har mörka dagar framför oss.

På kvällen samlades uppemot 500 ”demonstranter”. Det tog inte lång tid förrän de lade ner klimatplakaten och började kräva fri lejd till Nagorno-Karabachs huvudstad Stepanakert istället.

Just nu har EU en pågående observationsinsats i Armenien som kom till efter Azerbajdzjans invasion av landet den 13–14 september. Insatsen löper till den 19 december och igår meddelade EU:s högste representant för säkerhetspolitik, Josef Borell, att den inte kommer att förlängas.

Sedan insatsen sattes in är det många i Armenien som lagt sin tillförsikt till den för att Azerbajdzjan inte ska våga bryta mot vapenvilan under tiden den pågår. Talespersonen för Josef Borells kontor, Peter Stano, meddelade också att EU önskar att få tillgång till Nagorno-Karabach, men att således inte skett. Insatsen har endast haft godkänt mandat att agera i Armenien då Azerbajdzjan inte godkänt den.

Den 9 december skulle Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan och Azerbajdzjans dito Ilham Alijev träffas tillsammans med Europarådets ordförande Charles Michel för att fortsätta fredsförhandlingarna.

Detta ställdes in efter att Pasjinjan begärt, precis som vid ett möte i augusti, att även Frankrikes president Emmanuel Macron skulle delta. I Azerbajdzjan anser man att Frankrikes syn på konflikten är pro-armenisk och Alijev valde därför att ställa in mötet.

Under morgonen den 13 december placerar de ryska fredsbevarande trupperna containrar för att blockera framfarten. Just detta krön passerar precis bredvid de delar av Nagorno-Karabach som Azerbajdzjan kontrollerar.

Nu tyder mycket på att en ytterligare eskalering i konflikten är på väg att ske.

Den armenisk-libanesiske statsvetaren och analytikern Yeghia Tashjian säger till Blankspot att Azerbajdzjan under hösten ökat sin militära närvaro runt Nagorno-Karabach. Det har skett tillsammans med Turkiet.

– För några veckor sedan utsåg man nya generaler i den azerbajdzjanska militären. Flera av dem anses ha nära relationer med Turkiet. Detta skedde samtidigt som det var stora militärövningar mellan Turkiet och Azerbajdzjan nära den iranska gränsen (som ligger strax söder om Nagorno-Karabach). Det rörde sig om ett dubbelt budskap. Ett till Armenien och ett till Iran.

Några veckor tidigare fördes fredssamtal i Sotji i Ryssland. Yeghia Tashjian resonerar att Ilham Alijev varken är nöjd med resultatet i samtalen med Ryssland eller Bryssels syn på förhandlingarna.

– För Azerbajdzjan är ett ensidigt fredsfördrag nödvändigt för att konsolidera sin egen makt i landet. En viktig faktor fråga rör statusen av Zangezurkorridoren som Azerbajdzjan hävdar ska ha samma status som Latjinkorridoren. Genom att blockera den senare så manifesterar Azerbajdzjan synen.

Zangezurkorridoren är tänkt att förbinda Azerbajdzjan med sin enklav Nachitjevan. Statusen för den har varit en av de stora knäckfrågorna efter kriget 2020 där det framgår i avtalet att kommunikationer ska implementeras. Till skillnad från Latjinkorridoren framgår det inte vad ”kommunikationerna” konkret innebär. Begreppet ”Zangezurkorridoren” är heller inte statuerat i avtalet.

Yeghia Tashijan menar också att EU:s observationsdelegations mandat löper ut den 19 december och att Azerbajdzjan agerande nu kolorerar med det.

– Efter mandatet löper ut ökar risken nämnvärt för fysisk eskalering. Jag tror att Azerbajdzjan dels söker en ny militär eskalering, dels testar Rysslands tålamod och förmåga att agera. Med kriget i Ukraina har Ryssland färre resurser att sätta i Kaukasien.

Området där det står ”ceded” kontrolleras idag av Azerbajdzjan. Det gör att Latjinkorridoren löper 5 kilometer genom Azerbajdzjan. Denna del bevakas av ryska fredsbevarande trupper.

Under hösten har missnöje grott i Armenien mot den ryska fredsbevarande insatsen som man inte har mandat att agera. Premiärminister Nikol Pasjinjan kritiserade även säkerhetspakten CSTO, där Armenien ingår, öppet efter att den inte agerat mot Azerbajdzjans invasion i september.

De fredsbevarande trupperna är dock på enskilt mandat som inte är länkat till CSTO. Medan CSTO:s mandat sträcker sig till att agera innanför Armeniens gränser så bevakar de fredsbevarande trupperna eldupphöret i Nagorno-Karabach.

I Armenien finns 4 500 ryska trupper som inte ska förväxlas med de 2 000 fredsbevarande trupper som finns i Nagorno-Karabach.

**

Tisdagen den 13 december fortsätter blockaden av den humanitära korridoren till Nagorno-Karabach. De facto-regeringen i Republiken Artsach (som är det formella namnet för Nagorno-Karabachs armeniska självstyre) kallar till presskonferens och bjuder in utländska medier, däribland Blanskpot.

Den tillförordnade utrikesministern David Babayan är den som i första hand talar. En av de armeniska journalisterna ställer en fråga om Artsachs relation till Ryssland.

– Alla frågor som berör om vi är pro-ryska eller pro-västliga är åsidosatta just nu. För oss är det en existentiell fråga.

På en fråga om de ryska fredsbevarande truppernas mandat resonerar David Babayan att det är begränsat. Det förklarar varför de endast kan förhindra de azerbajdzjanska ”aktivisterna” att passera, men inte agera för att öppna blockaden.

– De fredsbevarande trupper är just det: fredsbevarande. De har inte samma mandat som till exempel dem i Kosovo. Vi anser att deras mandat borde utökas i enlighet med internationella mandat och avtal. Idag har de inte auktoritet att utöva våld om något sker.

Mandatet är bundet till avtalet mellan Armenien, Azerbajdzjan och Ryssland från november 2020 snarare än på uppdrag från FN:s säkerhetsråd, vilket är norm i andra konflikter.

Undertecknad ställer en fråga om evakuering av civila i tid av krig. Finns det några planer för hur man ska evakuera civila?

– Det är till syvende och sist en geografisk fråga. Det finns bara en evakueringsväg och den är blockerad. Om det blir krig finns bara två alternativ: att armenier etniskt rensas härifrån eller att det sker ett folkmord.

**

Efter artikeln skrevs stängde Azerbajdzjan även av gasledningarna som leder in i Nagorno-Karabach. De går genom Latjinkorridoren som Azerbajdzjan kontrollerar. Förra vintern stängdes de av i nästan en månad.

2022-12-14: Ett förtydligande har lagts till i texten om statusen för ”Zangezurkorridoren”. Vidare fortsätter blockaden. Amerikanska utrikesministeriet fördömde Azerbajdzjans agerande sent på tisdagskvällen.