Reportage om Karakalpakstan, Uzbekistan
Åtal mot chefredaktör i Karakalpakstan väcker frågor
I början på juli utbröt våldsamma protester i den autonoma republiken Karakalpakstan, i nordvästra Uzbekistan. Vid rättegångarna mot aktivisterna pekas chefredaktören för en oppositionell tidning ut som ansvarig - i en rättegång vars oberoende kraftigt ifrågasätts.
Av Rasmus Canbäck 8 januari, 2023
Den 20 december förkunnade Uzbekistans president Shavkat Mirzoyeyev att Uzbekistan kunde sätta punkt för det gamla och föra den autonoma republiken Karakalpakstan in i det nya.
– Vår ärliga målsättning är byggandet av ett genomtänkt, utvecklat, bekvämt och levande nytt Karakalpakstan, i vårt gemensamma Nya Uzbekistan. Ingen makt kan påverka den uråldriga vänskapen mellan våra folk. För vi har ett förflutet, ett nu och en framtid!
Talet hölls ett drygt halvår efter att våldsamma protester rasade i Karakalpakstan i början på juli i år och samtidigt som 22 av demonstranterna står inför åtal. En av dem är den förra chefredaktören Dauletmurat Tazhimuratov för tidningen El Khizmetinde, som under många år varit öppen kritisk mot makten i Uzbekistans huvudstad Tasjkent.
I uzbekiska medier finns det endast sparsam information om domstolsförhöret och flera utländska människorättsorganisationer, däribland svenska Civil Rights Defenders, har anklagat regimen för bristande insyn.
Bakgrunden till sommarens protester är en plötslig grundlagsförändring som regeringen i huvudstaden Tasjkent genomförde utan förvarning. Karakalpakstan, som sedan Sovjettiden varit en autonom republik, skulle plötsligt bli av med sin status.
I talet den 20 december vidhåller Shavkat Mirzoyeyev linjen, trots att regeringen i samband med protesterna bakade från den konstitutionella justeringen.
Protesterna under sommaren ledde officiellt till att över 500 personer skadades och 21 dog. Siffrorna kritiserades av karakalpakiska aktivister för att vara gravt undervärderade.
Karakalpakstans yta motsvarar nästan en tredjedel av hela Uzbekistan, men endast 2 miljoner av Uzbekistans 36 miljoner bor där. Även om den demografiska fördelningen mellan karakalpaker och uzbeker är relativt jämnt fördelad sett till hela regionen, så bor de flesta uzbeker i de södra delarna av Karakalpakstan där det oftast är bördigare mark.
Uzbekistan har anklagats av Karakalpakstan för att ha en medveten befolkningsstrategi för att i längden spä ut den demografiska proportionen, och på så vis legitimera en grundlagsändring.
I relation till övriga Uzbekistan är Karakalpakstan gravt eftersatt – trots att många av landets gas- och oljeledningar passerar. Aralsjön, som tidigare stod för Karakalpakstans huvudsakliga försörjning, är efter Josef Stalins och hans efterträdares bevattningspolicyer av bomullsfält, uttorkad.
Sedan Sovjetunionens fall, 1991, har Karakalpakstan fungerat som en autonom republik i Uzbekistan – ofta refererad till som en perifer del av landet.
Korruptionsnivåerna är högre än i övriga Uzbekistan och index för mänskliga rättigheter är lägre. Flera av de oppositionella aktivister som finns, som önskar att Karakalpakstan ska vara självständigt, anklagas av regeringen i Tasjkent för att vara korrupta.
Många av dem som flytt till andra länder vittnar om hur korruptionsanklagelser mot dem är fingerade – men också att det finns få människorättsorganisationer som fördjupat sig i deras frågor.
När rättegången mot de 22 aktivisterna dragit i gång rapporteras det inte alls i uzbekiska medier. De få källor som finns i utländska medier finns oftast i Kazakstan, men de refererar mestadels till officiella uttalanden från makten i Tasjkent.
För den amerikanskfinansierade nättidningen Eurasianet kritiserar Civil Rights Defenders regionala sakkunniga, Ebony Wade, den juridiska processen.
– Till exempel kungjorde myndigheterna inte de åtalades namn och anklagelser förrän mycket sent i processen, i stället för under den tidigare utredningsfasen. Regeringen har också motsatt sig uppmaningar från internationella människorättsgrupper […] att antingen vara inblandade i den statligt styrda utredningen av händelserna eller tillåtas genomföra sin egen oberoende undersökning.
Hon fortsätter för Eurasianet att ett annat problem är att man flyttat rättegångarna från Karakalpakstan till Buchara i Uzbekistan, över 500 kilometer bort.
– Regeringens beslut att flytta rättegången från Nukus, där protesterna ägde rum, till Bukhara, väcker också oro för transparens och ansvarsskyldighet.
Vidare har rättegången kantats av bristande insyn. Den brittiska journalisten Joanna Lillis, som är en av få personer som bevakat händelseutvecklingen sedan i somras, fick till skillnad från uzbekiska journalister tillgång till hörsalen.
Hon rapporterar genom Twitter att det nästan är tomt. Framför allt för att släkt och vänner inte har råd att resa den långa sträckan från Karakalpakstan till Buchara. Vidare rapporterar hon att många beklagat sig över videokvalitén som ska livestreama rättegången. Varken ljud eller bild fungerar tillräckligt bra för att kunna följa den.
Ebony Wade from Civil Rights Defenders resonerar att det visserligen är ett bekymmer, men att det viktigaste är att rättegången följer internationella normer och är rättvis.
– Viktigare är de åtalades rätt till en rättvis rättegång, en rättighet som erkänns av internationell rätt, respekteras och att deras rättigheter respekteras under hela den straffrättsliga processen, inklusive under gripande, förhör, frihetsberövande och straff.
Rättegången pågår under december. Människorättsorganisationen Human Rights Watch stämmer in i kritiken som Civil Rights Defenders. De skriver genom forskaren Mihra Rittman att det finns stora juridiska luckor kring rättegångarna.
Dessutom kritiserar Mihra Rittman rättegången för att vara otydlig om det endast är demonstranter och aktivister som åtalas, eller även säkerhetspolisen som utövade våld mot demonstranterna.
Mihra Rittman lyfter även hur domaren som dömer rättegången blivit utsedd.
Uzbekistan som efter den förra presidenten, Islam Karimovs, död har påbörjat ett reformarbete för att förnya landet. Reformarbetet har påhejats av EU som framför allt velat visa stöd när vindarna eventuellt är på väg åt rätt håll.
Man har bland annat slutit nya energiavtal med Uzbekistan och intensifierat arbetet med landets civilsamhälle.
Analytikern och forskaren Maximilian Hess vid brittiska tankesmedjan Foreign Policy Research Centre sade till Blankspot i somras att hanteringen av Karakalpakstan är ett vägskäl för Uzbekistan.
– Det intressanta med fallet med Karakalpakstan är att regeringens nya policyer testas. Kommer Uzbekistan att fortsätta den något mindre isolationistiska vägen eller är skeenden i Karakalpakstan ett stort steg tillbaka mot ännu mer auktoritära skeenden? Efter 30 år som auktoritär regim ligger det i ryggmärgen hos makten.
Med rättegången testas detta.
En av de som inte är övertygad är den karakalpakstiska aktivisten Aqylbek Muratbai. Han bor i exil i Almaty i Kazakstan.
– Den stora frågan i rättegångarna avser den förra chefredaktören Dauletmurat Tazhimuratov för tidningen El Khizmetinde, som genom åren fokuserade på sociaoekonomiska utmaningar i Kazakstan. Han åtalas tillsammans med 22 andra aktivister som alla ingjuter respekt bland människorättsligt oppositionella. Helt ärligt så är anklagelserna helt befängda – de saknar grund.
Aqylbek Muratbai resonerar att det finns många otydligheter i domstolens oberoende. Han pekar särskilt ut domaren, Yelubai Abibullayev, som Dauletmurat Tazhimuratov i artiklar utpekat som en del av den uzbekiska korruptionsapparaten. I en artikel kallades domaren för en ”tjuv”.
– Även om det finns tydliga intressekonflikter så har ombudsmannen (för mänskliga rättigheter i Uzbekistan) och andra regeringsrepresentanter från den delegation som utreder protesterna i juli – vars arbete är att övervaka mänskliga rättigheter – helt sonika ignorerat saken.
Under en av de sista dagarna i domstolen tog förhandlingarna en plötslig vändning. Bland de 22 åtalade så reste sig plötsligt 21 av dem för att be om ursäkt inför domaren. De pekade då ut chefredaktören Dauletmurat Tazhimuratov som enskilt skyldig.
Aqylbek Muratbai vill inte göra några förhastade slutsatser om saken, men han menar att det finns skäl att tro att de 21 aktivisterna blivit utpressade och till och med utsatta för olagligt våld.
– Så vitt jag vet är flera av dem är utsatta för tortyr och deras släktingar, syskon, är gisslan hos regeringen. Om aktivisterna gör som de blir tillsagda, alltså pekar ut Dauletmurat Tazhimuratov, så har de blivit lovade amnesti.
