Röster om ,

”Är USA:s soldater här för att skydda oss – eller för att lära sig hur man krigar?” Dagbok från Kabul v 10.

Jag vet att min dagbok är mörk. Den ger inte så mycket hopp just nu. Men det ser mörkt ut. Ibland känns det som om omvärlden också bestämt sig för att det aldrig ska bli fred i landet.

Igår dödades en ung mamma tillsammans med två sina barn. Vem kommer att ta ansvaret för det som hänt – vem bryr sig? Familjemedlemmarna bryr sig så klart där gråter alla idag men när man inte är den som drabbas kan man förstå vad de går igenom? I veckan satt också en ung kille i en bil som plötsligt exploderade i Pul-e Sukhta det 6:e distriktet i Kabul. Han dog i explosionen och lämnade efter sig sin fru. De hade nyligen gift sig. Hur många gånger kan jag skriva om dessa illdåd som sker innan ni som läser slutar att reagera. 

Någon gång kommer vi alla drabbas av alla dessa explosioner i Kabul.

Säkerhetsläget blir sämre, men även vi som inte drabbas känner av den ökade stressen i våra liv.  Vi går alla och väntar på fredsavtalet och vi går alla och hoppas på det utlovade freden. Men den känns långt borta i dag. 

Vi som är kvar och inte kan lämna landet läser om att som flyr igen. I veckan kom nyheten om afghanska flyktingar som frusit ihjäl på gränsen mellan Turkiet och Iran. Men för de som måste fly innebär risken att misslyckas inte att man avstår. Det kan vara bättre att försöka om man har stora problem i landet eller inte klarar av ovissheten. 

Nato och USA:s president Joe Biden ska inom kort fatta beslut om hur det blir med de amerikanska trupperna i landet.

Varje dag är nu densamma. När man lämnar lägenheten vet man att det kan vara ens sista dag. Trampar man på fel plats, sätter sig i fel bil eller går på fel gata så kanske man inte kommer hem. Men trots det måste man fortsätta att gå ut och handla, eller gå till skolan om man studerar. Samma dag varje sak. På repeat. Så vad är det då som får alla Kabulbor att lämna sina lägenheter och hus på mornarna och gå till skolan? Jag tror det är drömmen om en annan framtid. Ett annat liv. Den unga generationen riskerar sina liv för sin utbildning. Många har redan betalat med livet för drömmen om undervisning och frihet. 

Jag vet att min dagbok är mörk. Den ger inte så mycket hopp just nu. Men det ser mörkt ut. Ibland känns det som om omvärlden också bestämt sig för att det aldrig ska bli fred i landet. 

Jag är också orolig för att omvärlden kommer att glömma bort oss om USA drar tillbaka sina trupper. Jag ser hur antalet attacker ökar, hur kidnappningarna blir fler, de sexuella övergreppen och andra illdåd. Men istället för att omvärlden ökar sina insatser i landet drar man sig ur. 

Vi lever ju inte på stenåldern. Omvärlden skulle kunna göra så mycket mer. Om man verkligen ville tror jag man skulle kunna få landet på fötter och bort terroristerna. 

Men ibland tror jag att de länder som har soldater här, inte är här för att skydda oss – utan för att lära sig hur man krigar. 

För att öva på krig. 

**

Jag som skriver denna dagbok heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökandeDet här är min dagbokLäs tidigare inlägg här.

Bli prenumerant nu!

Läs köpvillkoren innan du beställer.