Analys om

Är det vi eller alla andra som experimenterar?

Sverige vägrar att stänga ner, ropar CNN i krigsrubriker. Martin Schibbye söker svar om varför under en resa från skärgården till huvudstadens norra förorter.

På uppdrag av magasinet The investigative journal” gjorde Martin Schibbye en resa genom det coronadrabbade Sverige för att försöka förklara den svenska strategin för engelska läsare. Detta är en översättning av den texten.

Det är en kylig lördagsmorgon i mitten av april, detta underliga år 2020. Jag står på däck på Waxholmsbolagets färja Söderarm som stävar fram över det isgrå havet mellan skärgårdens tusentals kobbar och skär. 

Den här tiden på året, dagarna innan påsk, är båtarna vanligtvis fulla med påskfirande familjer med papperskassar på väg till sommarstugorna.

Men inte i år. 

Överallt sitter upptejpade anslag som uppmanar passagerarna att inte resa till Skärgården. I högtalaren upprepar kaptenen budskapet att hålla avstånd och en doft av rengöringsmedel ligger stark. 

På skärmar gör SL reklam för att man inte heller ska resa med buss eller tunnelbana, om det inte är absolut nödvändigt. 

Det dåliga samvetet gnager i bröstet. Är det verkligen nödvändigt att resa ut över dagen för att dränka den gamla träbåten i linolja? Jag har dragit mig för det, men vet också att den annars spricker upp fort när vårvärmen kommer. 

I början av påskveckan gick räkneverket över antalet döda i COVID-19 över 500. Detta i ett land med över tio miljoner invånare. Samtidigt är siffran högre än i de skandinaviska grannländerna per capita och statsminister Stefan Löfven sa nyligen att landet mentalt måste förbereda sig på ”tusentals döda”.

Men Folkhälsomyndighetens generaldirektör har också i intervjuer menat att man i analysen måste bort från den dagliga fokuseringen på dödstalet och istället menat att ”Facit är inte antalet människor som dör av coronaviruset. Facit är vad vi ser efter fyra-fem år. ”

Man måste enligt myndigheten även väga in hur andra sjukdomar trängs undan, barns psykiska hälsa, ökat våld i hemmen till följd av karantän i andra länder och konsekvenser av skolstängningar. 

Statsepidemiolog Anders Tegnell sa också under en av de senaste presskonferenserna att, än så länge, är antalet döda enligt en första analys av Socialstyrelsen, inte fler än under samma period i fjol. 

Det finns så att säga ingen ”överdödlighet” ännu. 

Omvärldens medier har med stor iver noterat att Sverige verkar ha valt en egen kurs när det handlar om att möta hotet från pandemin. ”Sverigebilden” är återigen en arena för svart-vita skildringar.

En strategi som bygger på medborgarnas egna aktiva beslut att delta i bekämpningen genom att stanna hemma om man är sjuk, hålla avstånd och en god hygien provocerar en omvärld som dragit ner rullgardinen.

Påsklovet ser ut att bli en avgörande tid för den svenska kursen och både omvärldens bedömare och landets politiker håller andan för att se vilka siffror som ska falla ut efter storhelgens umgänge.

För även om påsken sedan länge är mer av en sekulär högtid och få går till kyrkan, samlas man över generationsgränserna och reser i landet.

I ett tal av statsministern tog han också specifikt upp den svenska traditionen av att klä ut sig till påskkärringar och knacka på hos grannar för att tigga godis som ”inställd” i år.

Något som däremot ökat viralt under påskveckan är antalet artiklar i internationella medier om vårdslösa svenskar som rumlar runt på barer medan andra länders befolkningar sitter inspärrade i sina lägenheter med stängda skolor, gränser och restauranger. 

Men även om Sverige är öppet är situationen långt ifrån vanlig, vilket alla vi som lever i Stockholm kan konstatera. 

– Vi är i karantän, säger ett glatt par som hoppar av båten på väg tillbaka till skärgårdshuset med IKEA-kassar fulla med mat och förnödenheter för att klara ytterligare en månad i självvald isolering. 

Och de är inte ensamma. Redan i mars lämnade många av huvudstadens äldre pensionärer, som hade privilegiet av ett sommarställe staden. Inte för att de tvingades utan för att livet som isolerad äldre-äldre var enklare på landet. 

När väl båten är framme vid Stavsnäs, vilket är slutstationen slänger alla passagerare biljetterna i papperskorgarna, utan att de kontrolleras, för att sedan rada upp sig med stora avstånd i väntan på bussen. 

Ingenting ovanligt för svenskar, som gillar ett visst mått av social-distans oavsett om det är virus i luften eller influensasäsong, men när busschauffören endast öppnar bakdörren märker man att saker och ting inte är som de brukar.  

Att resa med kollektivtrafiken är inget som någon uppmuntrar till, men det enda som hindrar människor från att använda kollektiva färdmedel är skammen. 

Busschauffören vittnar om att i början när viruset slog till valde många att på eget bevåg plocka bort stolar närmast föraren och spärra av den främre delen av bussen. 

Arbetsgivaren protesterade och menade att man då också blockerade en viktig utrymningsväg i händelse av brand och SL landade i en kompromiss som innebar att avspärrningsband sattes upp. 

– Jag vet att endast folk med riktiga skäl ska åka buss, säger en passagerare urskuldande. Men jag ska bara handla lite och jag ska vara ”snabb”.

**

Arkitekten bakom den svenska strategin, statsepidemiolog Anders Tegnell, har sedan utbrottet varje vardag klockan 14.00 svarat på samma frågor under en presskonferens på Folkhälsomyndighetens kontor i Solna: ”Nej, förskolor och skolor är inte stängda eftersom sjukvården då skulle förlora uppemot 30 procent av personalen och viruset verkar inte heller drabba barn”. ”Nej, vi rekommenderar inte att man förbjuder alla sammankomster, men om man känner sig det minsta sjuk ska man stanna hemma”.  

När Danmark stängde gränsen meddelade Folkhälsomyndigheten i bägge våra länder att den typen av åtgärder saknade vetenskapligt stöd: ”I Danmark har politikerna gått emot sina egna expertmyndigheter, det har ännu inte hänt i Sverige”.

Så varför har det då blivit så här?

Varför har Sverige stått emot de drakoniska regleringarna som andra länder infört?

En förklaring, enligt utrikesminister Ann Linde är att det sedan 400 år finns en svensk politisk tradition med små ministerier men stora och oberoende expertmyndigheter som medborgarna dessutom har högt förtroende för. 

Det är det förhållandet som gestaltas i det faktum att det är statsepidemiologen och inte statsministern som håller i de dagliga presskonferenserna.

– I en sådan här situation är det Folkhälsomyndigheten som ger råd och rekommendationer, som sedan folket följer eftersom de litar på myndigheten, förklarar hon på telefon hemifrån under långfredagen.

Att så är fallet har också att göra med den låga graden av korruption i Sverige, vilket gör att när myndigheterna rekommenderar något så ses det inte som ett allmänt ”tips” utan som något man då följer. 

– Så det finns inga skäl för myndigheterna att inte ge råd som inte skulle vara de bästa för samhället och människorna, säger Ann Linde.

Under påskhelgen har regeringen enligt henne kunnat se att resandet från Stockholm till Gotland minskat med 90 procent och liknande nedgång ses även i fjällvärlden.

Dessutom håller sig de flesta 70-åringarna frivilligt hemma. 

Från utrikesministerns perspektiv är en nyckelfaktor att frivilligheten gör åtgärderna långsiktiga.

– Åtgärderna måste vara hållbara över tid, vi tror inte man kan hålla en hel befolkning inlåst särskilt länge och vi kan redan nu se hur länder som valt den vägen, förbereder sig för att lätta på restriktionerna även om viruset fortfarande finns kvar. 

Regeringen har också genom att slopa karensdagen gjort det enklare för de som är sjuka att stanna hemma, en reform som kostar statskassan femtio miljoner om dagen, men som är bevisat mer effektiv än att stänga gränserna. 

Men i stort anser inte Ann Linde att skillnaderna mellan olika länder är så stor, trots att Sverige får mycket uppmärksamhet för den egna linjen. 

I en intervju med CNN kallade hon nyligen USA:s president Donald Trumps utfall mot Sveriges strategi som ”falska”. 

– Sverige delar samma mål när det gäller utbrottet som alla andra länder: att rädda liv och skydda folkhälsan. Vi jobbar med samma utmaningar som andra länder, att minska omfattningen och hastigheten av virusets spridning för att minska trycket på sjukvårdssystemet och vi gör det med samma verktyg: genom att med social distansering skydda risk- och utsatta grupper samt testa och stärka sjukvårdssystemet för att kunna hantera denna pandemi. 

Att livet i Sverige skulle pågå som vanligt menar hon är en ”myt”. 

– Många stannar hemma, de flesta har slutat resa, företag går i konkurs och arbetslösheten växer dramatiskt. Det finns ingen total nedstängning av Stockholm, men stora delar av samhället står still och många svenskar är drabbade. 

Men med ett stigande dödstal, finns det ingen punkt där ni i regeringen skulle fundera på att byta strategi, såsom den engelska regeringen gjorde? 

– Dödstalen stigen inte, svarar utrikesminister Ann Linde, kurvan har börjat att plattats ut enligt Folkhälsomyndigheten. I går var antalet döda 793 och trenden har varit rätt stabil ett tag med ungefär samma antal denna vecka som förra veckan. Men oavsett hur man ser på det så är varje död djupt tragisk. Men med det sagt så finjusterar vi våra metoder löpande och regeringen är beredd att snabbt vidta striktare åtgärder om och när det är nödvändigt. 

Utrikesministern menar också att det är allt för tidigt för att utvärdera insatserna på ett sammanfattande sätt. 

– Vi kan se att strategin med social distansering fungerar, för det mesta, och att hälso- och sjukvårdssystemen håller, även om situationen är tuff framförallt i de områden där viruset spridits som mest och då tänker jag framförallt på ålderdomshemmen.

**

Efter en timme på bussen kör den in i den byggarbetsplats som Slussen förvandlats till. Från de provisoriska gångarna kan man se den omtalade guldbron som kom från Kina under ett stort mediepådrag i vad som känns som en annan tid. 

Bron är 140 meter lång och 45 meter bred och ska sammanbinda Södermalm med Gamla stan och när jag ser den tänker jag på de kinesiska sjömän som inte vågade gå i land av rädsla för coronasmittan. 

När de lämnade Kina hade viruset nyss upptäckts och när de börjar resan hemåt har invånarna i Wuhan fått lämna sina hem igen. Händelsen sätter fingret på den nu allt mer intensiva diskussionen i Sverige om åtgärderna varit tillräckligt kraftiga och om de kommit i rätt tid.

Under ett framträdande i intervjuprogrammet Skavlan frågade statsepidemiolog Anders Tegnell retoriskt publiken vad de trodde skulle fungera bäst: Att människor kände sig motiverade att ta ansvar så att de egna föräldrarna inte blev sjuka, eller att man hotade dem med fängelse?

Och det kanske är just frivilligheten som provocerar omvärlden. 

Ett annat exempel som Folkhälsomyndigheten framhåller är synen på vaccinationer även när det inte råder en pandemiliknande situation. I Sverige är det frivilligt att vaccinera sina barn mot mässlingen, medan det i stora delar av södra Europa är lagstadgat. 

Resultatet? En högre andel vaccinerade barn i Sverige. 

Samma tankesätt går igen i strategin för att bekämpa coronasmittan: folk är smarta och kan ta ansvar för sina handlingar. 

– Man kan stänga ner allting, men det innebär bara att man skjuter problemet framför sig eftersom man vid något tillfälle måste lätta på restriktionerna och då kommer viruset fortfarande att vara där, sa Anders Tegnell under en av de senaste presskonferenserna. 

Så medan omvärlden fortsätter att uppröras kan man fråga sig varför det är Sveriges frivillighet som betecknas som farlig, medan de drakoniska och i många fall auktoritära lagar och tendenser som virusbekämpningen för med sig i andra länder passerar obemärkt förbi. 

I Serbien arresterades nyligen en journalist för att ha rapporterat kritiskt och i flera länder hotar man med fängelse för de som bryter utegångsförbudet. 

Det är åtgärder som skrämmer mig mer och framför allt inskränkningarna av pressfriheten gör mig mörkrädd. 

När man börjar fängsla journalister, för att bekämpa ett virus, är det dags att höja ett varningens finger. 

**

En kort promenad från Slussen tar en till Medborgarplatsen med dess otaliga uteserveringar.

Det är härifrån de flesta bilder på dödsföraktande svenskar tagits som sedan spridits i internationell press. Men även om solen fortfarande är uppe och tillsammans med filtar och infrarödvärme erbjuder en föraning om den vår som är på gång, är det ingen som festar som om det inte fanns en morgondag.

Tittar man närmare ser man att flera bord är avspärrade och personalen verkar följa myndigheternas riktlinjer om att inte servera personer stående i baren. 

Så även om det distinkta bastrummedunket ekar över torget och det finns nog med folk för att fylla ut en bild, är inget som det brukar på Medborgarplatsen den här tiden på året. 

Flera företag går i konkurs i pandemins kölvatten.

Gästerna verkar dessutom mer intresserade av sina telefoner än ölen eller sällskapet. En gång per dygn uppdateras myndighetens Excel-ark med de senast avlidna patienterna, så om detta är ett experiment, är det i alla fall inget hemligt sådant. 

Hur detta kommer att sluta vet ingen.

”Den som lever får se” som Washington Post uttryckte det. Men en stor majoritet av befolkningen har än så länge, enligt Novus, ett stort förtroende för hur myndigheterna hanterat krisen. 

Det finns dock siffror som verkar oroa även Folkhälsomyndigheten.

När Anders Tegnell under en av veckans presskonferenser kom in på situationen på äldreboenden, där smittan tagit sig in, anade man ett ännu större allvar i rösten.

I början när siffrorna i Italien brakade iväg, var det många som tänkte att de nog bor med sina föräldrar och saknar vår typ av äldreboenden som på pappret såg enklare ut att slå en mur kring. 

Men när en tredjedel av boendena i Stockholm hade fått in smittan var det uppenbart att den muren hade fallit. 

Dessutom framkom det snabbt att de allra sköraste togs om hand av personal med ingen eller i bästa fall hemmagjord skyddsutrustning. 

Situationen blev snabbt så akut att skyddsombud lade in skyddstopp tills personalen kunde förses med visir och munskydd av arbetsgivarna.  

En annan orsak till oro är att viruset verkar ha slagit väldigt hårt mot huvudstadens norra förorter: Rinkeby, Kista, Tensta och Spånga ligger alla högt i statistiken över antalet fall. Två tredjedelar av de boende här föddes utomlands eller har två föräldrar födda utomlands, enligt Stockholm stad.

Den enda riksdagsmannen som bor i området är Anders Österberg från socialdemokraterna och när jag ringer honom säger han att han slog larm tidigt.

– För flera veckor sedan larmade jag om att det var något som inte stod rätt till i Järva. Vi såg ambulans efter ambulans komma in och plocka med sig folk. Grannar blev sjuka. Vi såg tidigt, att när viruset slog mot Järva, så slog det hårt. 

Anders Österberg säger att han redan när de första fallen kom uppmanade han myndigheterna att offentliggöra statistik på stadsdelsnivå och inte prata allmänt om ”Stockholm”.

De senaste siffrorna visar också på att det i Rinkeby-Kista återfinns 238 kända fall av viruset och i Spånga-Tensta 144. Sammantaget är det 47 respektive 37 fall per 10 000 invånare, betydligt högre än genomsnittet för hela Stockholmsregionen som ligger på 13. 

Anders Österbergs förklaring till siffrorna är en kombination av trångboddhet och umgänge över generationsgränserna.

– Men det är också så att de som bor här kan inte jobba hemifrån. Deras arbetsgivare har inte stängt ner verksamheten, så det finns en klassaspekt av detta. De som bor här kör våra bussar, jobbar på stormarknader, städar sjukhusgolven och ja, de måste gå till jobbet. 

Trots den akuta situationen tror ändå inte Anders Österberg på hårdare karantänsregler. 

– Från regeringens sida så säger vi att alla har ett eget ansvar och det är också den svenska traditionen, att lita på folk. En totalt stängd stad är inte svaret. Det vore inte bra för ekonomin eller för de äldre som vill kunna ta en promenad i skogen. 

Det han vill se nu är att de som är äldre eller tillhör en riskgrupp och som bor i trånga lägenheter evakueras. 

– Det finns nu en majoritet i stadshuset för en evakuering, så efter påsk kommer vi att använda tomma hotell för det ändamålet, avslutar Anders Österberg. 

**

Sista sträckan hem mot Farsta, efter en intensiv arbetsdag med båten, slår jag mig ner i en nästan öde tunnelbanevagn.

Om man också väger in att det en lördagskväll är avsaknaden av människor slående. 

Precis innan föraren ropar ut att ”dörrarna stängs” tränger sig en grupp ungdomar i de yngre tonåren ombord. De berättar att deras lärare har förberett dem på att det kan komma att bli tal om distansundervisning om nu deras skola skulle stängas.

Skämtsamt säger de att de hoppas på det och att de är avundsjuka på gymnasister och skolungdomar i grannländerna som slipper gå till skolan. 

Innan jag kliver av läser jag de senaste mailet från dotterns simskola. Simklubben Neptun skriver att eftersom fysiska aktiviteter är bra för folkhälsan, enligt myndigheterna, så kommer man att träna på som vanligt. Men de uppmanar alla att byta om hemma och föräldrarna att vänta utanför simhallen tills lektionen är slut.

En pragmatisk hållning till vad som ser ut att vara ett virus som är här för att stanna. 

Nästa mail är från förskolans rektor som skriver att från och med den 14:e april ska enligt direktiv all verksamhet ske utomhus. För dem innebär det ingen större skillnad, då så redan är fallet sedan länge.  Eftersom ingen skickar ett snorigt barn med minsta hosta till förskolan är de som är där också friskare än någonsin. 

Väl hemma funderar jag på om statsepidemiologen skulle hålla med om att ta hand om en äldre träbåt, så den inte spricker upp i värmen, är en nödvändig syssla. 

Men jag tänker att det också i krisen måste finnas en framtid att tro på och när detta är över vill jag kunna sjösätta och skörda vinden. 

** 

Det du läst är en översättning av ett reportage som beställdes och först publicerades hos ”The investigative journal” för att förklara Sveriges hållning för omvärlden.

Coronapandemin har fört ut oss alla till en outforskad del av kartan.
Som läsare försöker vi hjälpa dig att navigera i denna nya tid och vi hoppas ni har haft nytta av vår övriga rapportering av 
vad vi sett som obevakade delar av pandemin. 

För att kunna göra reportagen som annars inte skulle bli gjorda och ta fram mer journalistik behöver vi bli fler.
Så om du kan kan: 
För 70 kronor i månaden kan du bli en del av vår rörelse för att bevaka de vita fläckarna i Sverige och världen.

Blankspots journalistik är fri för alla att läsa, så genom att bli medlem ger du inte bara dig själv oberoende kvalitetsjournalistik, du ger den även till din granne.

Hjälp oss skriva mer om Coronavirus!

Coronapandemin har fört ut oss alla till en outforskad del av kartan och skapat stora utmaningar för demokratin. Vi fokuserar på att berätta om detta.

Stöd oss genom att skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller genom att bli medlem för fortsatt bevakning av pandemins effekter på demokratin.