Röster om ,

Analys: Uttalar Ann Linde ordet ”folkmord” får hon svårt att medla i konflikten Nagorno-Karabach

Efter Joe Bidens erkännande av det armeniska folkmordet väcks röster över hela Europa om att fler länder ska göra detsamma. Men Ann Linde är inte bara utrikesminister. Hon har också ett ettårigt mandat som ordförande för OSSE vilket får konsekvenser.

Den 24 april konstaterade USA:s president Joe Biden att de massakrer av kristna i Osmanska riket 1915-1917 var folkmord – kända som det armeniska folkmordet, Seyfo.

Över en miljon armenier och flera hundratusentals assyrier, syrianer, kaldéer och greker föll offer för systematisk förföljelse och mord. 

Turkiet har de senaste dagarna svarat USA genom att hota med att dra sig ur Nato och utreda om USA ska få ha kvar sin militärbas med kärnvapenspetsar i sydöstra Turkiet. Frågan om syriska Kurdistan har länge skavt mellan de allierade och nu har brytpunkten sannolikt kommit.

USA har stöttat kurderna medan Turkiet har kallat dem för terrorister.

Samtidigt kallade Sveriges utrikesminister Ann Linde folkmorden för ett ”massövergrepp”. Hon kritiserades av många för att förringa folkmordet. Men till saken hör att Riksdagen erkände folkmordet 2010, vilket dock varken nuvarande eller dåvarande regering har hörsammat.

Särskilt sticker utrikesministerns förringande i ögonen efter att justitieministern Morgan Johansson för några veckor sedan föreslog att förintelseförnekelse ska vara straffbart

Det visar på hur folkmord värderas olika.

Medan åsikten om att förneka det ena ska förbjudas – är det regeringens policy att inte erkänna det andra. 

Adolf Hitler lär dessutom 1939 ha sagt: ”vem talar hursomhelst om utplåningen av armenier idag?”. 

Personligen tror jag inte att Ann Linde på allvar anser att folkmorden i Osmanska riket inte skett. Lika lite tror jag att hennes föregångare Margot Wallström och Carl Bildt är av den åsikten. 

Frågan är snarare varför ett erkännande av folkmorden är så besvärligt att Sveriges företrädare genant vrider och vänder på orden för att uttrycka att det var folkmord utan att säga ordet ”folkmord”. 

Turkiska utrikesministeriet svarade snabbt på Bidens erkännande. Dels kallade de den amerikanska ambassadören till särskilda samtal och dels släppte de ett officiellt uttalande. I detta framgår det att de nekar till att det skedde systematiska folkmord, men också att Biden är påverkad av ”radikala armeniska kretsar” och ”antiturkiska grupper”.

Känner jag igen det sista? – Jo visst. 

Alla de gånger jag kritiserat Turkiet eller dess nära allierade Azerbajdzjan för att sprida armenofobi har jag blivit anklagad för att vara köpt av en armenisk lobby. Om jag får tro kritikerna hade jag nog varit stenrik nu. Ibland svarar jag skämtsamt att de gärna får lägga ett motbud. 

I kontrast till Sverige där åsikten om förintelseförnekelse föreslås förbjudas har man i Turkiet och Azerbajdzjan gjort tvärtom – man har förbjudit åsikten om att folkmorden mot kristna har skett. 

Polariseringen i Turkiet bör betraktas ideologiskt – som en revisionistisk alternativ världsåskådning. 

För att styrka ett nekande av folkmorden behövs alternativa historiska källor, förklaringar till varför omvärlden ser annorlunda på saken och ett skolväsende som genomsyras av denna idé. 

Källor som bevisar folkmorden förpassas till otrovärdiga och vinklade. Och idén om att folkmorden skett förklaras med en världskonspiration som den armeniska diasporan ligger bakom för att få omvärldens stöd.  

Ideologin är effektiv på flera sätt. Den skapar en bild av att världen motarbetar Turkiet samtidigt som det skapar en idépolitisk struktur. Det finns alltid en fiende att motarbeta eller beskylla. 

Ironiskt nog verkar det som om Turkiet har en oerhört effektiv lobby som fått stora delar av västvärldens utrikesministrar att tystas i frågan om folkmorden. Inställningen till frågan har blivit en temperaturmätare för ett lands relation till Turkiet. 

De allra flesta länder har istället för att erkänna folkmorden gjort varken eller. Det är här Sverige står – ett passivt nekande. 

Och kanske är det av pragmatiska skäl.

Ann Linde är inte bara utrikesminister. Hon har också ett ettårigt mandat som ordförande för OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. 

När hon tillkännagav sitt program för året var en av de högst prioriterade frågorna konflikten i Nagorno-Karabach. Hon hoppas på att kunna återuppta fredsförhandlingarna mellan Armenien och Azerbajdzjan efter höstens krig.  

Ett erkännande av folkmordet av armenier skulle enligt den azerbajdzjanska sidan undanröja hennes trovärdighet. På samma vis som att Turkiet reagerade genom att hävda att Biden är påverkad av ”radikala armeniska kretsar”, så hade Azerbajdzjan sannolikt anklagat Ann Linde för detsamma.

I Azerbajdzjan hade ett erkännande också betraktats som bevis för att styrka sina argument att Armenien tvingat fram en militär konflikt, trots att allt pekar på att det var Azerbajdzjan som den 27 september fällde de första bomberna. 

Det är bara ett av många aktuella exempel på när politiseringen av folkmorden plötsligt kan omvandlas till realpolitik.

Kanske förklarar det Ann Lindes passiva inställning, men det ursäktar knappast. 

Biden hyllas över hela världen bland människor vars förfäder överlevde folkmorden. Kanske kan USA:s erkännande öppna en dörr för andra länder att agera likadant och äntligen få ett slut på 106 år av genanta skrivningar. 

Men ett erkännande är lika mycket – om inte mer – en markering mot Turkiets konspiratoriska historierevisionism.

Och det är när erkännandet blir politik som ett pris sätts – och hittills har företrädare inte tyckt att priset har legitimerat den humanitära symboliken.  

Toppbild: Bilden från minnesceremonin tagen av Rasmus Canbäck, bilderna på Ann Linde i samtal med respektive lands utrikesminister från utrikesministerns officiella Facebooksida.

**

Rasmus Canbäck skriver en krönika varje vecka om Ryssland och Kaukasus med ett fokus på människorättsfrågorLäs fler av Rasmus Canbäcks texter hos Blankspot här. För att inte missa nästa prenumerera på Blankspots nyhetsbrev. Just nu arbetar han också på en bok och han skriver ner fler intryck från sina resor på Facebook-sidan ”Österut med Rasmus Canbäck”Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.