Analys om Etiopien, Pressfrihet

Analys: Därför släpptes journalisten Eskinder Nega

Att döma journalister till långa straff för att sedan benåda dem när det börjar brännas under fötterna är något som den etiopiska staten satt i system. Det skedde efter protesterna 2005 och det sker nu. Men den här gången kanske det är annorlunda?

Av Martin Schibbye 14 februari, 2018

Den blågröna porten framför Kalityfängelset känns igen. Ett par millimeter korrugerad plåt skiljer fångenskap från frihet. Ovanför står det skrivet i vitt på blått: rehabiliteringsanstalt.

Den låga muren signalerar att här är det rädslan som håller fångarna inne och inte höga murar. Det mesta är sig likt. Men en sak sticker ut.

Framför porten står en folkmassa med armarna över huvudena och på axlarna bärs den nyss frigivna journalisten Eskinder Nega. Alla tar bilder och livesänder med sina mobiler.

Rädslans geografi är upplöst.

Innan Eskinder Nega sätter sig i en bil yttrar han orden ”Vår fredliga kamp fortsätter” och ger två skrynkliga pappersbitar till en av journalisterna som möter honom.

Alla som sett hans tidigare utsmugglade brev under de sju årens fångenskap känner igen handstilen och färgen på det blåsvarta bläcket.

Blandningen av stora och små bokstäver.

Fängelsets adress skriven uppe i hörnet.

Eskinder Nega har fått yttrandefriheten tillbaka och hans nedtecknade första ord kan nu påverka landets närmaste framtid.

**

Under den senaste veckan har Etiopien släppt hundratals samvetsfångar. Både journalister och oppositionsledare har benådats och åtal lagts ner mot de ännu inte dömda.

Samtidigt har landet fortsatt att skakas av stora protester och undantagstillstånd är utlyst i flera regioner.

Under gårdagen marscherade stora grupper av människor genom städer i Oromoregionen och skanderade ”Regeringen är tjuvar”.

Vägspärrar sattes upp och infarter blockerades med stenblock; skolor och banker har hållits stängda och handeln på marknaderna låg nere.

– Även om några släppts, sitter många politiker fortfarande fängslade, därför protesterar vi sa en demonstrant till The Guardian.

Etiopien genomgår en av sina största politiska kriser i modern tid.

Bakgrunden till de stora demonstrationerna mot regeringskoalitionen, som innehar 100 procent av platserna i parlamentet, inleddes i Oromoregionen i november i 2015 när regeringen tillkännagav att den ville utvidga huvudstaden Addis Abeba – in i det omgivande Oromo- och Amhararegionerna.

Planen kallades ”Addis Abeba master plan”. Många oroade sig för att detta skulle driva bort bönder från deras bördiga mark.

Protesterna övergick snabbt från att handla om jord till att beröra statens innersta kärna – och många tolkar den senaste tidens benådningar som en eftergift gentemot demonstranterna.

Efter benådningarna har också hyllningar från världsledarna strömmat in och Etiopiens agerande berömts även av de mest hårdföra pressfrihetsorganisationer.

Mitt i all glädjeyra kan det vara värt att fundera över att Etiopien gång på gång dömer journalister som terrorister, för att sedan benåda dem som om inget hänt.

Denna tradition av nåd kan med en välvillig tolkning spåras tillbaka till det Gamla testamentets rättsprinciper.

Men snarare är det en rest från den förra premiärministern Meles Zenawis politiska verktygslåda.

Det är en strategi som inte styrs av tillfälligheter, utan är en noga uträknad politisk kalkyl som syftar till att skapa en känsla av undantagstillstånd, rädsla och osäkerhet om vilka lagar som gäller.

Att upprepade gånger döma journalister till långa straff för att sedan benåda dem när det börjar brännas under fötterna och protesterna blir allt för omfattande är något som staten satt i system. Det skedde efter protesterna 2005 och det sker nu.

De som är släpps går ofta i exil, eller lever i konstant skräck för att gripas igen – vilket förhindrar dem från att återuppta arbetet för utökad pressfrihet och demokrati.

Genom att en gång ha accepterat nåd så är de också vingklippta.

Regimen har lärt sig att släppa människor som aldrig skulle ha fängslats från början ger good will.

Och när regimen inhämtat beröm från all världens diplomater för sin storsinthet – brukar fängslandet inledas igen.

Men den här gången har berömmet varit lite avvaktande, med krav på mer långtgående politiska reformer och flera länder inklusive USA håller på att omvärdera sin relation till landet.

**

Så den här gången kanske det blir annorlunda?

Eskinder Nega vägrade dessutom att skriva under nådebrevet där han påstods erkänna sina brott.

Detsamma gjorde journalisten Reyot Alemu tidigare när friheten erbjöds henne mot att hon vikte ner sig.

Amnesty International talade i ett uttalande om en ny gryning för de mänskliga rättigheterna i landet och förutom journalister släpptes i början av året även oppositionsledare.

Efter ett par timmar spreds Eskinder Negas brev “Fri från bojor” med vindens hastighet över världen. Det är åttonde gången han släpps från fängelset.

Mot slutet av brevet skriver han:

”Vår resa är långt ifrån färdig. Hur lång vägen framför oss är eller hur lång tid det kommer ta att tillryggalägga den, vet vi inte.

Det vi vet är att den närmaste tiden innehåller: mer prövningar, fler uppoffringar, tårar, fängelsestraff, exil och även död.

Men dessa prövningar ska vi bära med värdighet och stolthet eftersom löftet vid vägens slut handlar om kärlek och fred, rättvisa och jämlikhet, tolerans och empati och ett slut en gång för alla för förtrycket.”

 

Läs hela Eskinder Negas brev här.

Välkommen på en meet-up om situationen i Etiopien som arrangeras på Blankspots redaktion den 19:e februari klockan 18.00.

Av Martin Schibbye