Analys om Armenien, Azerbajdzjan, Nagorno-Karabach
Analys: Att krigsfångar från Armenien byts mot en minkarta är inget att fira
I veckan släpptes 15 armeniska krigsfångar och OSSE firar sin första framgång i förhandlingarna efter kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan i Nagorno-Karabach. Men är det verkligen något att fira när kohandel ersätter internationell rätt frågar sig Rasmus Canbäck i en analys.
Av Rasmus Canbäck 18 juni, 2021
I söndags släpptes 15 armeniska krigsfångar i ett byte mot minkartor över staden Agdam i Azerbajdzjan som varit minerad sedan 1990-talet.
Krigsfångarna är några av de drygt 200 som suttit i fångenskap i Azerbajdzjan sedan krigsslutet i kriget om Nagorno-Karabach november 2020, och har varit en het politisk fråga för armenier.
Ann Linde som har ett ettårigt ordförandeskap för Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, gick snart ut i sociala medier och tackade EU, Georgien och USA för ett gott samarbete i frågan om att få Armenien och Azerbajdzjan att nå överenskommelsen.
Kanske var glädjen så stor på grund av att det var den första diplomatiska överenskommelsen mellan Armenien och Azerbajdzjan sedan krigsslutet – ett litet steg som man enligt OSSE kan bygga vidare fler samtal på.
Men det är mer komplicerat än att se det som en framgång.
Bakgrunden till minkartorna har sitt ursprung i nittiotalets krig mellan Armenien och Azerbajdzjan, där den armeniskdominerade regionen Nagorno-Karabach bröt sig loss från Azerbajdzjan i ett blodigt krig 1991-1994.
Som en följd av kriget ockuperade armenierna i Nagorno-Karabach delar av distrikten runt regionen som ”militära buffertzoner”, däribland Agdamdistriktet som helt tömdes på sin azerbajdzjanska befolkning och minerades kraftigt.
Enligt folkrätten har de stridande parterna skyldighet att kartlägga minerade områden enligt principen att det ska gå att spåra minorna för att undvika onödigt lidande.
Principiellt har Armenien efter det senaste krigsslutet därtill skyldighet att överlämna minkartorna till Azerbajdzjan som har som ambition att återbefolka staden.
Kartorna är ett av få förhandlingsövertag Armenien har mot Azerbajdzjan, och man har därför hållit inne med dem även om det bryter mot krigets lagar.
Enligt samma devis ska Azerbajdzjan enligt krigslagarna återlämna krigsfångarna skyndsamt efter krigsslutet – vilket inte har skett.
I juridisk mening krävs det alltså inte en förhandling för att bytet mellan krigsfångar och minkartor ska ske, utan det är parternas skyldighet att överlämna dem skyndsamt.
Det besvärliga i det hela är krigsfångarnas status vars politiska symbolvärde är högre än minkartorna.
Medan organisationer som Human Rights Watch, Amnesty International och människorättsorganet IPHR/Truth Hounds benämner dem som krigsfångar, så gör Azerbajdzjan inte det, vilket även står i kontrast till EU som den 20 maj ratificerade en resolution med mycket bred majoritet som klargjorde att de just var krigsfångar. I denna fanns också en stark uppmaning till Azerbajdzjan: landet ska vidta nödvändiga åtgärder för att återlämna krigsfångarna omedelbart.
Ann Linde och OSSE har till skillnad från andra internationella organisationer och mellanstatliga samarbeten följt Azerbajdzjans linje och benämner dem endast som ”fångar”, vilket jag kommenterade i en debattartikel av Nuri Kino 18 maj:
”Det anmärkningsvärda är att de armeniska krigsfångarna i Azerbajdzjan kallas för det neutrala begreppet ”detainee”. Det insinuerar att de inte omfattas av Genèvekonventionen, krigets lagar. Dessutom åberopade Ann Linde båda parter att återlämna krigsfångar – något som Armenien så vitt jag vet fullföljde redan kort efter kriget. Tweeten [Ann Lindes uttalande] kan ses som ett exempel på när en ”icke-ställning” blir oerhört missvisande.”
I folkrätten gör denna semantiska skillnad en stor skiljelinje. Benämningen ”krigsfånge” tillskriver människor rättigheter enligt Genèvekonventionens föreskrifter, medan ordet ”fånge” föreslår att det är en kriminell person som ska dömas enligt ett lands egna lagar.
En ”fånge” har alltså rent formellt inte bekämpat ett krig.
Azerbajdzjans skyldigheter enligt konventionen gentemot de armeniska krigsfångarna är bland annat att tillgodose deras fysiska välmående, att skyndsamt efter krigsslutet låta dem återvända och möjliggöra att de får kontakt med Röda korset vars uppgift är dels att låta dem få kontakt med anhöriga och dels bevaka att rättigheterna följs.
Inget av det här har skett.
Human Rights Watch släppte under våren en rapport som visar på att krigsfångarna utsatts för allvarlig tortyr. Senare har det också kommit uppgifter om att uppemot 19 av dem har dött i fångenskap.
Enligt ombudsmannen i Nagorno-Karabach som jag skrev till för en kommentar har bara en handfull av familjerna fått kontakt med krigsfångarna:
”Den exakta siffran av antalet krigsfångar är inte tydligt, vilket beror på att den azerbajdzjanska sidan inte delat statistiken med oss. De inte bara döljer den mesta informationen för oss, utan också Röda korset. Sedan december har folkrättsexperter hos FN återkommande kritiserat Azerbajdzjan för att fortsatt dölja informationen”.
Röda korset har inte kommenterat saken, men familjer i Nagorno-Karabach intygar att de inte fått kontakt med sina anhöriga.
Azerbajdzjan menar på att krigsfångarna tillfångatogs efter avtalet om eldupphör den 10 november och benämner dem därför som terrorister. När de anklagats för att det inte finns något stöd för det i folkrätten, har regeringen nekat till anklagelserna och stått på sig.
Genom att benämna krigsfångarna som ”terrorister” har Alijevregimen funnit ett effektivt maktmedel som kan användas som kniven mot strupen mot Armenien.
En konsekvens är att Azerbajdzjan under maj månad vid flertal tillfällen, och fortfarande i skrivande stund, har gått in med militär i armeniskt territorium. Om Armenien svarar med militärt våld riskerar kriget i Nagorno-Karabach dra igång igen, och de azerbajdzjanska incitamenten att hålla krigsfångarna i liv minskar.
Frankrikes president Emanuel Macron har benämnt det som en ”invasion” och kraftigt fördömt Azerbajdzjans agerande.
I slutet på maj tillfångatogs dessutom ytterligare 6 krigsfångar på armeniskt territorium. Azerbajdzjan hävdar, liksom tidigare, att de armeniska soldaterna gått in i Azerbajdzjan och ska även dem benämnas som terrorister.
Azerbajdzjan hade ett par dagar tidigare redovisat alternativa kartor till de rådande där gränsen plötsligt flyttat sig med 2 kilometer runt Sevsjön – ”så har det alltid sett ut”.
Det sannolika skälet till att OSSE indirekt går på Azerbajdzjans retoriska linje, och i kontrast mot både EU och människorättsorganisationer, är av ren pragmatism: Azerbajdzjan vägrar att gå till förhandlingsbordet om retoriken uppfattas gynna Armenien.
Och anledningen till att Armenien går med på förhandlingspremissen är sannolikt för att de fortfarande, 7 månader efter krigsslutet, har runt 150-200 medborgare i fångenskap i Azerbajdzjan.
Azerbajdzjan har på så vis lyckats med att göra krigsfångar till förhandlingsvara – det som man med Genèvekonventionerna vill undvika.
Med bakgrund i det här är det därför anmärkningsvärt att Ann Linde ser den senaste tidens förhandlingar som en framgång. Det är snarare ett pragmatiskt misslyckande.
**
Rasmus Canbäck skriver en krönika varje vecka om Ryssland och Kaukasus med ett fokus på människorättsfrågor. För att inte missa nästa prenumerera på Blankspots nyhetsbrev. Läs fler av Rasmus Canbäcks texter hos Blankspot här. Just nu arbetar han också på en bok och han skriver ner fler intryck från sina resor på Facebook-sidan ”Österut med Rasmus Canbäck”.
