En ny lag ska möjliggöra ryska adoptioner av föräldralösa ukrainska barn från utbrytarområdena Donetsk och Luhansk. Inga Näslund som arbetar som ansvarig för Östeuropa på Olof Palmes Internationella Center skriver om varför det är dålig idé.
Av Blankspot 24 april, 2022
Det är outhärdligt att se barnens lidande. Barnen som som lever i bunkrar, i skyddsrum, i tunnelbanan, för att undkomma bomberna. Barnen som flyr med sina föräldrar, eller ensamma – för att de blivit skilda från sina föräldrar eller för att föräldrarna blivit dödade.
Nyheten om ett en ny lag ska ”underlätta för ryska familjer att adoptera ryska barn” går förstås rakt in i hjärtat. Kan det vara möjligt?
På 1990-talet arbetade jag med internationella adoptioner från både Ryssland och Ukraina. Jag vet det mesta om hur adoptioner går till i dessa länder, och jag har besökt många institutioner för barn i bägge länderna.
Rysk adoptionslagstiftning innebär att barn kan adopteras:
a: Om de är föräldralösa – och det finns dödscertifikat som bevisar att föräldrarna är döda. En utredning ska då också visa att det inte finns några andra släktingar som kan eller vill ta hand om barnen. Om det inte finns någon annan vårdnadshavare så är det barnhem där barnet vistas vårdnadshavare och kan ge samtycke till adoption.
b: Om de biologiska föräldrarna lever men har avsagt sig föräldrarätten, och även givit sitt medgivande till adoption. Även i dessa fall ska man kontrollera att det inte finns några släktingar, som kan eller vill ta hand om barnet.
c: Om de biologiska föräldrarna har fråntagits sina föräldrarättigheter av en domstol. Detta ska motiveras av domstolen utifrån gällande lagstiftning på grundval av utredning av de sociala myndigheterna – och föräldrarna ska ha möjlighet att överklaga beslutet.
I början av mars träffade Vladimir Putin den ryska barnombudsmannen Maria Lvova-Belova, som bad honom att ”förenkla” förfarandet vid adoptioner av barn från de ukrainska ”utbrytarrepublikerna” Donetsk och Luhansk.
Förenklandet bestod i att även barn som inte är ryska medborgare, kan adopteras enligt rysk lag. Något som går emot ett antal internationella överenskommelser och lagar. Putin sa vid mötet att han ansåg att man kunde tillåta adoptioner enligt rysk lag ”oavsett barnets medborgarskap”.
Det nämndes under mötet att det just då handlade om ett tusental föräldralösa barn som evakuerats till Ryssland.
Nu talas det alltså om över hundratusen barn. Det verkar dock osannolikt att alla dessa skulle vara ”föräldralösa”. Troligen har åtminstone större delen av dem evakuerats med en förälder, eller annan nära släkting. Det som oroar är dock att det i många fall faktiskt kan vara barn som i krigets förvirring skilts från sina föräldrar, eller vars föräldrar dött, men de kan ha andra släktingar i Ukraina som letar efter dem.
Det är en djupt mänsklig reaktion att vilja hjälpa barn som man ser råka illa ut i en krigssituation eller efter en naturkatastrof. Vare sig man stöter på dem personligen eller ser dem på bild i tidningen.
Jag arbetade på Adoptionscentrum när jordbävningen i Haiti inträffade, och vi fick många samtal från människor som ville hjälpa genom adoption. Det är dock en synnerligen dålig idé: först måste man faktiskt försöka återförena barn med deras föräldrar eller släktingar. Detta är något som kan ta tid, och det är därför som FN rekommenderar att inga adoptioner ska genomföras under en tvåårsperiod efter en sådan kris.
En extra orosfaktor när det gäller Vladimir Putins villighet att ”förenkla” adoptioner av ukrainska barn, är att han vid flera tidigare tillfällen har använt just adoptioner för att försöka uppnå politiska mål.
När den omtalade Magnitskij-lagen, en lag som innehöll sanktioner med anledning av en jurist som dött under ifrågasatta omständigheter i ryskt fängelse, antogs av USA:s kongress 2012, svarade Putin med att stoppa alla adoptioner till USA, omedelbart. USA hade då varit ett av de största mottagarländerna för adoptioner från Ryssland, när de var som flest handlade det om 6-7.000 barn per år.
Lagen som förbjöd adoptioner till USA från Ryssland uppkallades efter Dima Jakovlev, en liten pojke som dött efter att ha adopterats till USA året innan. När lagen infördes fanns det c:a 1.000 adoptionsärenden som var påbörjade, 200 av dessa barn hade fått veta att de skulle få nya familjer i USA. Ingen av dessa adoptioner kunde genomföras. 2017 beslutade Europarådet för Mänskliga rättigheter att lagen innebar diskriminering på grundval av medborgarskap.
2013 vidtog Ryssland en liknande åtgärd mot svenska adoptioner från Ryssland. Nu var det den svenska lagstiftningen om samkönade pars rätt att gifta sig och adoptera gemensamt som ledde till att man i Moskva beslutade att stoppa adoptioner till Sverige. Antalet adoptioner från Ryssland till Sverige hade då minskat betydligt – men det fanns 14 pågående ärenden. Alla de barnen hade särskilda skäl till adoption och hade ingen möjlighet att få familj i Ryssland.
Med hjälp av mediauppmärksamhet och ett intensivt arbete av alla inblandade, kunde dessa barn till slut får komma hem till sina nya familjer i Sverige. Sedan dess har dock endast ryska medborgare, som är bosatta i Sverige, i undantagsfall kunnat adoptera i Ryssland.
Putin har också sannolikt använt sig av adoptioner för att utverka tjänster och gentjänster. Det mest kända fallet är den tyske socialdemokraten Gerhard Schröder, Putins nära vän, som i början av 2000-talet tillsammans med sin fru fick adoptera två barn från St Petersburg. Detta trots att han egentligen var för gammal för att få adoptera enligt rysk lag, som då hade blivit ganska sträng vad gäller de krav som ställdes på de blivande adoptivföräldrarna. Senare har Gerhard Schröder utmärkt sig med att sitta i olika ryska storbolags styrelser.
Så nog förstår Vladimir Putin att utnyttja det känslomässiga och mediala värdet av adoptioner. Hans uttalade målsättning att ”av-ukrainisera” det ukrainska folket, gör inte bilden vackrare. Även om det finns exempel på att ukrainska flyktingar som evakuerats österut från Mariupol och andra orter, sedan kunnat ta sig t ex till Estland visa St Petersburg, så är det många man inte vet vart de tagit vägen. En del oroande rapporter finns om flyktingar som lever i s k filtreringsläger och andra anläggningar med minimalt med resurser.
Det kommer rapporter om att ryska myndigheter är chockade över att barnen inte talar ryska, och att detta måste åtgärdas. På Krim planeras reprogrammeringsläger för ukrainska lärare och särskilda läger för barn av samma sort.
Kan man då hitta ryska familjer som vill och kan adoptera ukrainska krigsbarn? Ryssland har problem med födelsetalen. Under det senaste decenniet har man därför höjt barnbidrag och andra stimuli kraftigt, för att få fler att skaffa fler barn. Även adoptivfamiljer har fått förbättrade förmåner, och med extra morötter i form av bidrag, går det nog att få folk att ställa upp.
Men adoption av barn som inte är ryska medborgare, som trots det sker enligt rysk lag, är fortfarande olagliga. De följer inte internationella lagar och överenskommelser. Om sådana adoptioner genomförs, kommer även detta brott mot folkrätten – och mot barns grundläggande rättigheter, så som de uttrycks i FN:s barnkonvention – att förfölja de ansvariga under många år framöver.
Text: Inga Näslund. Inga arbetar som ansvarig för Östeuropa på Olof Palmes Internationella Center.
