Analys om , ,

Replik: Nej, vattenbristen är inte orsakad av Azerbajdzjan

Efter publiceringen av artikeln ”Vattenbrist efter kriget i Nagorno-Karabakh” har följande replik inkommit skriven av Vasif Huseynof från Air center.  Rasmus Canbäck svarar direkt. 

Av 24 september, 2021

Efter publiceringen av artikeln ”Vattenbrist efter kriget i Nagorno-Karabakh” så har Azerbajdzjans ambassadör inkommit med följande replik skriven av Vasif Huseynof.  Rasmus Canbäck svarar direkt. 

I efterdyningarna av Sovjetunionens kollaps utsattes Azerbajdzjan för en fullskalig aggression från Armenien vilket resulterade i att över en miljon människor flydde från sina hem och att tjugo procent av landets internationellt erkända territorium ockuperades. 

FN:s säkerhetsrådsresolutioner från den här tiden, antagna mitt under pågående tragedi 1993 uppmanar de väpnade armeniska styrkorna från att dra sig tillbaka från de ockuperade områdena. Något som inte skedde. Förhandlingarna sedan dess som nu pågått i tre decennier under ledning av OSCE:s Minskgrupp har misslyckats med att göra något genombrott på grund av Armeniens outtalade mål att inleda förhandlingar som ett sätt att förlänga ockupationen. 

Det här har Armeniens premiärminister Nikol Pashinyan själv erkänt i november 2020 efter att Azerbajdzjan befriat det egna territoriet under 44 dagarskriget (27 september till 10 november 2020). 

– Sedan 1998 har det bara funnits ett ämne vi diskuterat i dessa förhandlingar och det är att territoriet måste lämnas över till Azerbajdzjan. Armeniens policy har varit att dra ut på och förlänga den här processen så han den 16 november i det armeniska parlamentet. 

Den armeniska ockupationen och följande humanitära kris som Azerbajdzjaner led av som tvångsförflyttades var inte den enda problemet som landet stod inför i det tidiga 1990-talet. Det förvärrades av det faktum att det internationella samfundet vände bort blicken och inte ville se denna tragedi eller tog ställning för aggressorn mot offret vilket på ett dramatiskt sätt gjorde situationen än mer allvarlig för Azerbajdzjan och dess folk. 

1988 skrev Svante E. Cornell, en svensk akademiker, situationen i en artikel för tidskriften Middle Eastern Studie:, ”Trots det faktum att landet utsatts för aggression så får Azerbajdzjan lite stöd, vare sig verkligt eller verbalt från omvärlden”.

Han noterade att de stora internationella organisationerna såväl som stater vägrade att höra rösterna som vittnade om lidande på den Azerbajdzjanska sidan på grund av Armenisk aggression. 

Under de två senaste decennierna sedan dess så har Azerbajdzjan gjort omfattande försök att stå emot denna orättvisa och desinformation som sprids av pro-armeniska medier och andra politiska krafter. Även om landet har lyckats med det till en vis gräns så finns det en dominerande slagsida kvar av pro-armenisk rapportering inom vissa kretsar. 

Artikeln med rubriken ”Vattenbrist efter kriget i Nagorno-Karabakh” skriven av Rasmus Canbäck och publicerad av Blankspot den 12 september är en sådan text som ignorerar Azerbajdzjans perspektiv på frågan och därmed bygger sitt innehåll på desinformation. Författaren hävdar att det bristen på vatten i regionen Karabakh, som är en del av det internationellt erkända delarna av Azerbajdzjan som kontrolleras av ryska fredsbevarande trupper i enlighet med vapenvilan efter 44 dagars kriget, är medvetet orsakat av Azerbajdzjan.

Rasmus Canbäck har inte i sin research brytt sig om att beakta den andra sidan av myntet i en fråga som är känslig och av oerhört vikt för miljoner av människor i Armenien och Azerbajdzjan. Jag vill inte tro att han medvetet bortsett från viss fakta men hade han letat skulle han finna att den lokala Armeniska myndigheterna vid fler än ett tillfälle har erkänt att vattenbristen beror på bristen på regn snarare än åtgärder från Azerbajdzjan.

Till exempel sa Hunan Tadevosyan som är talesperson för Tadevosyan Tadevosyan ”inrikesministeriet i Nagorno-Karabakh” till OC media i Augusti att spekulationerna i att Azerbajdzjan hade haft ett finger med i spelet i att åstadkomma vattenbristen var ”grundlös”. ”Floden ligger där den ligger. Men det behövs regn för att floden ska forsa med full kraft och vara tillräckligt för både filtrering och användning”, sa han. 

Det är viktigt att påminna sig om hur Azerbajdzjan ser på konflikten med Armenien såsom den utvecklat sig i efterdyningarna av befrielsen av Azerbajdzjans territorium. Baku har upprepade gånger uppmanat Armeniska myndigheter att skriva under ett fredsavtal, erkänna varandras internationellt erkända gränser och upphöra med alla fientligheter mellan länderna. Det internationella samfundet och medier borde därför uppmana bägge sidor att utvecklas i den riktningen eftersom historien bär vittnesmål om att alternativet till fred är en humanitär tragedi för de båda folken. 

/ Vasif Huseynof.

**

Skribenten Rasmus Canbäck svarar direkt: 

Att ambassadör Zaur Ahmadov för andra gången offentligt begär svar till en artikel jag skrivit får jag tolka som en groende vana, men denna gång trappas insatserna upp. I texten skriver av Vasif Huseynof från Air center så är man till skillnad från förra gången tydlig i sin personliga kritik mot mig. Dels kritiseras jag för att jag är en del av en större medial struktur som tar Armeniens parti i konflikten i Nagorno-Karabach, och dels för att jag är slarvig i min research när jag skriver artiklar. 

I sitt tillrättavisande hänvisar man till Svante Cornell, en svensk forskare som är chef vid det UD-finansierade Institutet för säkerhets- och utvecklingspolitik (ISDP), och som delvis gjort sig känd för att skriva ett stort antal artiklar och ett par böcker om Azerbajdzjan. 

Man menar att Svante Cornell lyfter en väsentlig fråga: att västvärldens medier ignorerar Azerbajdzjans lidanden och tar Armeniens parti. 

2017 kritiserades Svante Cornell av Dagens Nyheter för sina nära relationer till diktaturen i Azerbajdzjan. 

Dagens Nyheter kunde visa att ISDP delfinansierades av en Azerbajdzjansk lobbyorganisation, och när Svante Cornell skrev om Azerbajdzjans president Ilham Alijev i Svenska Dagbladet inför Eurovision i Baku 2012 att hans ”ställning är ingalunda diktatorisk” var det många som är insatta i regionen som höjde på ögonbrynen. 

2012 påbörjades en liknande nedmontering av civilsamhället i Azerbajdzjan som vi ser i Belarus idag. Azerbajdzjan och Belarus rankas idag på samma nivåer i demokratiindex. 

När man anklagar mig för att reproducera pro-armenisk retorik så vill jag fråga: är det Svante Cornell jag ska lära mig av?

Att jag rapporterar om pågående missförhållanden från den armeniska sidan innebär inte att jag förringar det enorma lidande människor i Azerbajdzjan gått igenom. 

Vad gäller sakfrågan om vattenbristen kan jag bara upprepa en av källorna från 8 september som jag hänvisar till i min ursprungliga artikel där det står: 

Invånarna i Nagorno-Karabachs de facto-huvudstad [Stepanakert] är dömda till törst till följd av en kombination av faktorer: Internflyktingar har flyttat in i staden och ökat befolkningen med cirka 30 procent; tillgången till den mesta av regionens vattenförsörjning förlorades i striderna; och det har varit en varm, torr sommar.

I den framgår också att den lokala regeringen investerar i en ny vattenreservoar och en mängd relaterade projekt för att väga upp för den förlorade vattentillförseln. 

Med det sagt noterar jag att fredsförhandlingarna om Nagorno-Karabachs status förväntas återupptas i enlighet med Minskgruppens pågående processer, och hoppas att sådana kan undvika ytterligare mänskligt lidande: i både Azerbajdzjan, Nagorno-Karabach och Armenien. 

Av