Röster om Afghanistan, Dagbok
Alla vill skicka sina barn till skolan, men de får inte plats – Dagbok från Kabul vecka 39.
När jag skriver ner detta är jag i Waras, en plats som ligger långt upp i bergen.
Av Mohammad 8 oktober, 2020
Om Bamiyan är bergigt så är Waras ännu bergigare. Folket som bor i de här områdena kan knappt försörja sina familjer. Det finns inte heller tillräckligt med ved och bränsle inför vintern och många jag pratat med är oroliga.
- OM DAGBOKEN
- Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok från Kabul. (Läs tidigare veckors inlägg här.)
Varför är då så många familjer fattiga här?
En förklaring är att många här har familjemedlemmar som jobbar i Iran. Efter att landet sanktionerats så är inte de iranska pengarna värda så mycket längre. Många härifrån har rest illegalt till Iran och jobbat i flera år, ibland upp till sex år för att spara ihop pengar och skicka hem till familjerna så att de kan köpa mat.
När valutan sjönk i värde drabbades de hårt. Många jag möter klagar på situationen och är oroliga inför framtiden i de små byarna i bergen.
Coronapandemin har också gjort allting ännu värre. Priserna har gått upp och flera livsmedel är det omöjligt att få tag i. Trots att människor är fattiga här i Waras så är maten dubbelt så dyr som i Kabul. Men alla familjer här odlar och har ett lantbruk så en del av maten som potatis och vete är de självförsörjande på. Även om åkrarna är små och ger små skördar.
Det enda som det finns mycket av är potatis. Men skulle alla bara äta potatis skulle inte den heller räcka.
En skola öppna nyligen i området men det finns inte plats i den för alla som vill studera. Det finns lärare och elever men alla elever från första klass upp till årskurs sex får inte plats i lokalerna. Så flera barn berövas möjligheten till utbildning för att de inte har ett ställe där de kan studera.
Egentligen skulle skolan öppnat i april men på grund av coronapandemin sattes alla elever i karantän och nu när skolan börjar är det kallt. Hur ska eleverna då kunna studera om de inte ryms inomhus?
Jag ska gå och prata med läraren och fråga om det inte går att hyra en tillfällig lokal för de elever som inte ryms i skolan. Jag kan själv erbjuda mig att betala hyran för en sådan lokal. Hur kan det vara så här att vissa lever sina liv på en tagg medan andra har det så bekvämt?
Om jag inte betalar hyran så kommer barnen inte att kunna studera. De har ju rätt till utbildning! De har rättigheter som människor men vem ska garantera dem här ute? Vi har ju regeringen men den sitter långt bort från människorna i de här små byarna. De borde resa ut i verkligheten och titta på de här ställena. Här ute är behoven stora. Men trots att människor är fattiga och bor i kalla hus byggda av jord så är alla jag pratar med väldigt måna om att deras barn ska kunna studera, gå i skolan och utvecklas. Men tyvärr så blir det inte så nu men jag har bestämt mig – det måste ju finnas något ledigt hus i närheten som man kan hyra?
Om jag hittar något så kommer jag skriva om det i dagboken.
Här ute finns heller inget internet.
Jag måste nu åka motorcykel flera kilometer för att kunna skaffa 2G-internet och skicka veckans dagbok och bilder till Blankspot.
**
I kategorin ”röster” ger inbjudna skribenter perspektiv på frågor som rör Blankspots bevakningsområden. Följ arbetet med att bevaka Afghanistan i vår facebookgrupp ”Uppdrag: Afghanistan”.
Läs alla Mohammads tidigare dagboksanteckningar här.
