Röster om Afghanistan, Dagbok
“Alla i bilen sprängdes bort” – Dagbok från Kabul vecka 41.
Han är van vid våldet. Men att det drabbar folk i den direkta närheten går aldrig att vänja sig vid. Det skriver Mohamad i veckans dagbok.
Av Mohammad 22 oktober, 2020
Jag föredrar att berätta om det värsta: Ni som läser måste få veta vad som händer oss som inte kan resa säkert i vårt land.
I dag känns det som om resorna längs vägarna bortom Kabul en dag kommer att ta alla våra liv.
- OM DAGBOKEN
- Jag heter Mohammad och kommer från Afghanistan. I Sverige var jag asylsökande. Det här är min dagbok från Kabul. (Läs tidigare veckors inlägg här.)
Som ni minns var jag i Kabul när jag ofrivilligt var tvungen att resa till Bamiyan, för att det hände saker med min syster.
Jag var rädd under hela resan på grund av att det fanns talibaner längs vägen och jag trodde aldrig att jag skulle klara det. Men den här gången gick det bra och ingen frågade mig vem jag var eller vart jag var på väg. Annars är talibanerna törstiga på att ge sig på såna som mig, såna som skriver om landet och är kritiska mot dem.
Det är därför alla som har råd flyger till Bamiyan och det är bara de fattiga som tvingas resa med bil. Men bara man kommer fram till Bamiyan är det ganska säkert.
Eftersom jag inte har pengar till en flygbiljett fick jag åka med en bil. Men det är ingen rolig väg. De som inte är hazarer kan resa säkert eftersom de har samma tro som talibanerna, men vi som är hazarer känner oss inte trygga på vägarna.
Det finns olika val att göra under resan. Olika vägskäl. Om jag hade tagit Wardak-vägen så kunde jag ha råkat ut för en bomb. Men jag valde en annan väg, en osäker väg.
Det är inte för inte som det heter ”Dödens väg”. Tusentals studenter, lärare och soldater har dött mellan dessa berg. De har dött i vägbomber, av kulor och en del har slaktats med kniv.
Alla som reser till Bamiyan måste också resa tillbaka och i dag bestämde jag mig för att resa tillbaka från denna lugna del av landet.
Jag var återigen rädd. Jag hade bilder i mobilen på skolan som talibanerna hatar. Jag hade bilder i mobilen på det som är kvar av de statyer föreställande Buddah som talibanerna sprängde.
Jag hade också den här texten som jag börjat skriva på i mobilens anteckningar.
Men ingen krävde att få se på innehållet i min telefon.
För att resa så måste man åka i privata bilar. Flera kör runt och ropar ut ”Kabul, Kabul” och man kan sedan åka med. 40 minuter före mig åkte en bil med en familj med två barn, en treåring och en femåring.
Barnen hette Zahra och Sajad och de bodde bredvid mig. I bilen fanns också en flicka som hette Salima med sin mamma. I baksätet satt också Hassan och Hakim som är två bröder och Ismael och Fatimah som är syskon.
De sista passagerarna var Khairullah och en annan flicka som också hette Zahra.
När de rullade iväg var de alla glada för att snart vara i Kabul. Resan tar i vanliga fall fyra timmar.
De kom ända fram till Maidan Warda- området när det plötsligt körde på en fordonsmina som talibanerna hade placerade på vägen.
Alla i bilen sprängdes bort. I bitar. Tre personer lever men är skadade.
Detta händer ju hela tiden men det blir annorlunda när det är personer jag själv och många andra känner. När jag vet vad de heter och hur gamla de är.
Nu är detta vad alla mina vänner pratar om i Waras och stämningen är sorglig.
De sårade fick inte ens skjuts till sjukhuset. Jag undrar hur det känns? Att inte ens låna ut en bil och se till att skjutsa de sårade varav några var barn.
Istället fick de sårade själva kontakta släkt i Kabul som kom för att hämta dem och de döda kropparna.
Men när släktingarna kommer till platsen från andra hållet så körde de på en annan mina och alla tre i den bilen dog också.
Mitt hjärta trasas sönder när jag tänker på familjen och släktingarna till dem som dog. Flera hjärtan kommer att gå sönder av sorg när de får beskedet.
Att det fanns minor nedgrävda beror på att kriget mellan talibanerna och regeringen trappats upp den senaste tiden. Flera talibaner har släppts ut ur fängelserna och det har varit sammandrabbningar runt om i landet i samband med diskussionerna om ett fredsavtal.
Men när jag väl framme i Kabul söker efter nyheter om attacken hittar jag inget. Att några civila dör kommer inte ens med på nyheterna i landet.
Hur ska då resten av världen få veta vad som händer i Afghanistan?
**
I kategorin ”röster” ger inbjudna skribenter perspektiv på frågor som rör Blankspots bevakningsområden. Följ arbetet med att bevaka Afghanistan i vår facebookgrupp ”Uppdrag: Afghanistan”.
Läs alla Mohammads tidigare dagboksanteckningar här.
