Röster om ,

”Afghanistans lärare har min största respekt” – Dagbok från Kabul vecka 40.

I veckans dagbok skriver Mohammad om det viktiga men riskfyllda arbete som det innebär att vara lärare i ett krigsdrabbat och politiskt oroligt land som Afghanistan.

I förra veckan skrev jag om mitt besök i byn som hade en för liten skola. Trots att de ville och kämpade hade lärarna inte möjlighet att erbjuda alla barn plats som ville studera.

Det visade sig också att några av männen i byn och lärarna hade hittat ett hus där eleverna kunde studera, men så hade regeringen bytt ut läraren och då blev de boende arga och stängde huset. 

Resultatet blev att de elever som är mellan sju och tretton år blev utan skola. Detta beskedet kom samtidigt som det började bli riktigt kallt på både dagarna och nätterna. 

Efter att ha frågat runt så hittade en av lärarna så småningom ett hus där möjligheterna att hålla undervisning var rätt dåliga, men det var ändå bättre än ingenting. Hyran var ändå rätt hög och eftersom skolan inte kan räkna med att regeringen ska betala kostnaden verkade det först inte som om de skulle ha råd. Men jag förklarade för läraren att jag kunde betala kostnaden för den kommande terminen så kunde han fokusera på att undervisa. 

Under talibantiden gick färre än en miljon barn i skolan i Afghanistan. I dag är ungefär 8,6 miljoner barn registrerade i skolan och drygt en tredjedel av dem är flickor. … Tidigare gick bara tre procent av flickorna i skolan, idag får cirka 39 procent undervisning genom tillgång till grundskola. Källa: SIDA.

Kostnaden är inte så hög, men för en person som lever på en lärarlön i byn är det mycket. I Afghanistan kan en analfabet på ett enklare jobb tjäna lika mycket som en utbildad lärare. Det i sin tur beror på att landet inte satsar på sina lärare. Det är helt respektlöst när man tänker på det. I andra länder behandlas lärare med respekt och ses som viktiga men inte här.

Lärarna är ju grunden för allt. Även den som blir läkare har ju en gång lärt sig det han eller hon kan av en lärare. Man kan ju inte bli läkare och tro att man kan lära sig allt själv. 

Dessutom är det ett farligt jobb att vara lärare. Det är farligt för eleverna också men framför allt för lärarna. Många av dem har slaktats och bränts av talibanerna det är därför lärarna måste behandlas med respekt. 

Den afghanska skolan är indelad i tre stadier, på ungefär samma sätt som den svenska skolan. Det första stadiet innefattar sex års skolgång och gäller åldern 7–13 år, det vill säga som svenskt låg- och mellanstadium. Källa: SAK.

Om det inte löser sig med ett hus för skolan i byn så kommer inte eleverna att bry sig om undervisningen. Huset som jag nu har hyrt är som sagt inte så bra men jag tror inte heller att något annat hus hade varit så mycket bättre. Det finns i alla fall en matta att sitta på så eleverna behöver inte sitta på jorden.

Jag tog lite bilder från klassrummet, men ni som ser dem ska veta att det finns många skolor som inte har ens en matta där eleverna sitter på den smutsiga jorden.

Det finns de elever som inte ens har tak över huvudet. I de klassrummen är de lätt att bli sjuk eftersom inget är torrt när de regnar. Bara av att se och besöka den typen av skolor gör en sjuk, hur ska det då vara för de som studerar där?

Det finns FN-organ som Unicef som hjälper elever och människor i Afghanistan med utbildning. De ger väldigt mycket men utan att regeringen prioriterar lärarna och skolan kommer inte materiel och resurser räcka till hela landet, ut till svårtillgängliga byar och områden. 

Det är regeringens ansvar att ge alla en möjlighet till utbildning men om de inte gör det så kommer ingen lära sig oavsett hur många organisationer från utlandet som engagerar sig. 

Jag har nu betalat hyra för tre månader men nästa gång hyran ska betalas så vet jag inte vem som kommer att göra det. Men nu kan de studera i rummet i tre månader i alla fall. Jag vill inte leva i ett land där inte barnen som växer upp ges utbildning. En människa utan utbildning, utan kunskap, kan innebära slutet för idén om de mänskliga rättigheterna. 

Jag är också extra glad över att läraren kommer att se till att dessa elever får lära sig om sina mänskliga rättigheter sittande på mattan i det lilla rummet. 

Det kommer att bli bra. 

Kanske kan den lilla skillnaden betyda något. Man lever ju livet och försöker att spela en roll för andra. Utan att ge livet mening betyder det ingenting. 

Det finns också hot mot skolor som inte handlar om hög hyra.  Vad sker med landets utbildning om det blir en fred på talibanernas villkor. Vad sker med tjejers möjlighet att gå i skolan? Kommer det ens att byggas skolor?

Men människor här, folket, vill att alla barn ska få studera och gå i skolan. Ett fredsavtal utan att utbildningen garanteras är inte acceptabelt. 

Nu ska jag skicka iväg texten jag har skrivit. För att ta mig hit och hitta internet har jag rest en timme med motorcykeln. Nätet här är 2G. 

Nu ska jag köra tillbaka till byn. 

**

I kategorin ”röster” ger inbjudna skribenter perspektiv på frågor som rör Blankspots bevakningsområden. Följ arbetet med att bevaka Afghanistan i vår facebookgrupp ”Uppdrag: Afghanistan”. 

Läs alla Mohammads tidigare dagboksanteckningar här.