Blankspot om

14 månder i etiopiskt fängelse

Martin Schibbye delar med sig av sina erfarenheter av fångenskap

Detta är ett utdrag från säkerhetshandboken ”Kom levande hem”, som ges ut av Blankspot och Metis Services. Beställ boken här.

Det var i egenskap av journalist respektive fotograf som jag och Johan Persson befann oss i Etiopien. Jag har väl alltid skrivit – jag gick journalisthögskolan 2006−2007 och efter det har jag frilansat. Tidigare har jag gjort reportage från bland annat inbördeskrigets Nepal och Filippinerna där jag varit inbäddad med gerillan. Som journalist hade jag rätt stor erfarenhet av att jobba med olika gerillarörelser. Jag visste ju lite om hur man tar sig in, hur man vinner deras förtroende och hur man får dem att låta en bli inbäddad och få följa med dem. Tillsammans skulle vi nu undersöka vilka effekter oljeutvinningen hade på civilbefolkningen i Ogadenregionen. Ogaden är en region i östra Etiopien som i princip var helt stängd för journalister och hjälparbetare. Röda korset hade sedan länge kastats ut och journalister som försökt göra reportage om situationen i regionen hade gripits och deporterats.

Resan mot Ogaden

Vi tog oss illegalt över gränsen från Somalia med hjälp av en smugglare och mötte upp gerillasoldater från onlf (Ogadens nationella befrielsefront) ganska djupt inne i Etiopien, kanske 10−15 mil från gränsen, och började sedan att gå med dem mot regionens oljefält. 

Syftet var att på plats ta reda på hur situationen såg ut. Vi hade hört många berättelser från flyktingar i Kenya, Somalia och Sverige. De berättade att den säkerhet som krävs för att bedriva oljeutvinning driver bort människor från sina byar och vi ville nu se om dessa berättelser stämde och gick att verifiera. Vi bedömde att konfliktnivån i området var väldigt låg och att vi skulle kunna ta oss in och till oljefälten och sedan ut igen utan att bli upptäckta. Gränsen mellan Etiopien och Somalia är extremt lång och porös. 

Om vi väl skulle bli upptäckta räknade vi med att gripas och deporteras efter max två eller tre veckor i häkte. Detta skulle inom kort visa sig vara en stor felbedömning. 

För det första så underskattade vi konfliktnivån i området − det rådde inte fullt krig, men väl en väldigt intensiv konflikt med sammandrabbningar på veckobasis mellan gerillan och den etiopiska armén. För det andra så underskattade vi Etiopien – när de väl gripit oss ville de utnyttja situationen till att statuera ett exempel. De gjorde en analys där de lade internationell kritik i en vågskål och att skrämma inhemska och utländska journalister i en annan. Ekvationen föll ut till vår nackdel.

Tillfångatagna

Den 27 juni tar vi oss över gränsen och träffar gerillagruppen. Det är 80−100 gerillasoldater som vi sedan följer med fram till den 30:e juni. Redan första dagen, direkt innanför gränsen, blir vi emellertid upptäckta av den etiopiska armén. Det blir en 40 minuters biljakt i öknen innan vi lyckas köra ifrån dem. Vi börjar sedan gå till fots med gerillan, men den etiopiska armén fortsätter att leta efter oss − vi blir spårade och de är hela tiden efter oss, de går i våra fotspår. Vi går i cirklar och försöker på alla möjliga sätt att förvilla, men trots detta så lämnar vi spår i sanden och armén avbryter inte jakten. Efter tre dygn när vi tror att vi är i säkerhet så blir vi anfallna av 150 etiopiska soldater.

Vi sitter tillsammans med vår tolk och en gerillasoldat under ett träd där vi gjort upp eld för att baka bröd. Vi har för första gången på flera dagar tagit av oss kängorna, det är vår första riktiga vilodag sedan vi gått över gränsen. Terrängen runt omkring är buskig så man ser väldigt lite av omgivningen, sikten är kanske fyra eller fem meter. Helt plötsligt skottlossning – det flyger kulor överallt runt omkring oss. Vi har en plan för hur vi ska agera vid händelser som detta – vi ska stanna kvar medan rebellerna ska sticka från platsen med våra kameror, våra datorer och vår utrustning. Vår tolk tar Johans dator och kameror, »Come, run, quick!«, sedan är han borta i ett nafs. 

Men vare sig det är vilda djur eller en anfallande armé så är det dumt att springa. Problemet är bara att vi är mitt inne i ett väldigt buskigt område, så ingen ser oss där vi är. Vi måste ta oss till ett öppnare område där vi kan ge oss tillkänna och överlämna oss utan att någon kommer till skada. Johan springer barfota efter tolken och jag drar hastigt på mig kängorna och följer efter. Vi hinner inte mer än ut ur buskarna innan en av kulorna träffar Johans högerarm strax ovanför armbågen.

Trots skottskadan fortsätter han att springa − jag skriker till honom att stanna. Jag tar av mig tröjan för att visa att jag inte tillhör gerillan. Om de ser mig kanske de inte är lika angelägna om att skjuta mig. Det hinner inte gå mer än någon sekund innan en kula penetrerar höger axel. Jag höjer händerna över huvudet. En soldat kommer mot mig. Jag vill visa att jag är journalist och sträcker mig efter mitt pressleg som ligger i benfickan − ett fatalt misstag, han tror att jag ska ta upp ett vapen. Kolven på Kalasjnikoven träffar strax över näsbenet och jag sparkas ned i sanden. 

Jag tänker att jag hoppas att Johan har klarat sig. Är han skjuten så skjuter de nog mig med. De drar med mig och efter två, tre minuter ser jag Johan. Han sitter i sanden och är omgiven av armésoldater. Kanske var det fel av oss att springa över huvud taget, kanske skulle vi ha stått stilla? Kunde vi ha gett oss tillkänna på något annat sätt − skulle vi istället ha gått mot dem? Tankarna kommer över mig och kommer att förfölja mig länge. Gjorde vi rätt? Vi har dock trots allt överlevt. Vi har haft en jävla tur – några centimeter åt ena hållet och kulorna hade gett oss dödliga skador.

Gerillasoldaterna är som bortblåsta, ingen av dem är träffade och de springer alla iväg. De hade spridit ut sig över ett stort område, av erfarenhet antar jag, och försvinner från platsen direkt när armén uppenbarade sig. Armén är ju inte heller på platsen för att primärt gripa dem, det är oss de är ute efter och när de har oss är de för tillfället nöjda. De har hört att det ska finnas två européer bland gerillamännen och det är därför de förföljt oss så länge. Vi är nu ensamma fångna hos den etiopiska armén mitt ute i ödemarken. Jakten på gerillasoldaterna fortsätter och två dagar senare kommer de återigen att bli påskjutna med ett par förluster som följd. Det framkommer nu också att det inte är reguljära armésoldater som tagit oss – utöver ett antal arméofficerare tillhör soldaterna den så kallade Liyopolisen, en särskild milis som strider mot onlf i regionen. 

Vicepresidentens propagandateam

När situationen lugnat ner sig sitter vi där skadade. Soldaterna runtomkring oss är nyfikna och vi förklarar att vi är svenskar. »Sweden?«. Sedan frågar de om Ibrahimovic, Zlatan, och vi kommer in på fotboll. Arsenal och Manchester United avhandlas och vi skojar och skrattar. De bjuder på cigg och det uppstår en dialog. Av alla samtalsämnen som finns är fotboll nästan alltid gångbart. 

Det logiska hade nu varit om etiopierna fört oss till något sjukhus och låtit oss kontakta vår ambassad. Istället inleds fyra, nästan fem dygn, av bisarr filminspelning på plats. De flyger den andra dagen in vicepresidenten i regionen, Abdullahi Werar, tillsammans med ett filmteam. 

Dagligen tvingas vi under vapenhot till förhör som filmas och det hela blir med tiden allt mer surrealistiskt. Inledningsvis behöver vi bara säga våra namn inför kameran, men efter ett tag börjar de plocka in statister och rigga hur det gick till när vi sköts. De gör en form av Steven Spielberg mockumentär om det hela, det är så surrealistiskt att vi knappt tror att det är sant.

Vicepresidenten är värst, han har till och från en aggressivitet som inte är av denna värld. Samtidigt kan han vissa stunder komma och bjuda på te, prata om sin fru och vara väldigt mänsklig. Han är good cop och bad cop i samma person. En dag låter han mig och Johan gå åt varsitt håll mot horisonten. Bakom oss står beväpnade soldater. »Nu kommer vi att skjuta er om ni inte berättar sanningen. Vi är trötta på ert spel, vi är trötta på era lögner. Today I’m no longer mr nice guy.« Han säger åt mig att vända mig om. En soldat höjer sitt vapen… jag tror inte han ska skjuta, det här liknar ju mest ett spel och de vill bara skrämma oss. Då går ett skott av, han skjuter men mot busken bredvid mig. Jag faller ner på knä. Sedan direkt ett nytt förhör framför kameran – jag erkänner att vi kommit in i landet från Somalia, något jag inte sagt till dem tidigare. Johan och jag hade kommit överens om att inte avslöja detta för dem. På en annan plats förhörs Johan. Han tror att de skjutit mig.

Vi vägrade inledningsvis att ställa upp på detta – om de dessutom anser att vi är krigsfångar så får de inte filma oss, det är förbjudet enligt internationella konventioner. Vi håller först ganska hårt på detta men inser snart att det är jävligt farligt att fortsätta att vara kaxiga. Så då börjar vi istället försöka få dem att bli mer empatiska, så vi pratar om fotboll och familjer. Vi går med på att säga våra namn och var vi kommer ifrån framför kameran om de ger oss antibiotika eller om de lovar att ta med oss till en ambassad. 

Det blir ett dealande om vad vi ska säga i de här intervjuerna.

Efter ett tag får vi en uppfattning om vad det är dom vill. Dom vill att vi ska säga att vi var med onlf, att onlf var beväpnade och att vi tagit oss illegalt till regionen. Detta räcker för att dom ska kunna döma oss enligt deras terroristlag. De håller isär mig och Johan vissa stunder, men vi är ofta ihop på kvällarna och kan då prata och lägga upp en strategi för hur vi ska göra. Vi ligger på marken med bar himmel över oss och funderar på hur detta ska sluta.

Det är extremt lite mat vi får dessa dagar. Ungefär en 75 grams tonfiskburk om dagen, lite sötaktig juice och lite vatten. Efter något dygn släpper dessutom adrenalinpåslaget och smärtan gör sig påmind.  Det värsta är Johans sår, det är ett jätteutgångshål och det är slamsigt och smutsigt. Vi har bara enkla tryckförband och de skyddar inte mycket. Den största skräcken är att han ska få blodförgiftning. Detta får också en enorm påverkan på vår medgörlighet. Från att ha varit kaxiga och tjafsat emot är vi till slut beredda att säga i princip vad som helst, bara vi får antibiotika. Det är en mental resa från motstånd till underkastelse.

Att samarbeta ger inga resultat – vi har trots detta inte fått någon ordentlig sjukvård och vi har inte fått kontakta ambassaden – så vid ett tillfälle, den 3 juli, bestämmer vi oss för att på nytt ändra strategi. Vi börjar helt enkelt hungerstrejka och vägra samarbeta. »Vi kommer inte att äta, vi kommer inte att dricka och ni kommer få två journalisters liv på era samveten, låt oss kontakta ambassaden.« Reaktionen blir den motsatta som vi tänkt, det blir en våldsam motreaktion. Vicepresidenten tar sin pistol och trycker den mot tinningen på Johan. Hans aggressiva stil är tillbaka: »Tror du att jag är så dum att jag kommer att låta dig svälta? Jag kommer att skjuta dig innan du svälter ihjäl. Vad är det här för dumheter? Jag kommer att lämna dig här till min milis och så får de göra vad de vill med dig.«

Vi tvärvänder direkt och börjar samarbeta igen. 

Först den 4 juli är de klara med sin filminspelning. Några timmar innan vi ska lämna området får jag låna vicepresidentens satellittelefon. Jag ringer hem till min fru i Sverige. När hon svarar kraschar jag – jag lyckas i alla fall få fram att jag lever, att jag älskar henne och att hon inte ska tro på något av det som rapporteras. Efter samtalet står jag bara och skriker rakt ut i öknen, primalskrik. Hon har hört min röst, hon vet var jag är och nu kan de inte skjuta mig. Vi förs till polishäktet i Jijiga där ambassadören får träffa oss.

Det är befriande att få träffa en svensk tjänsteman − nu är vi säkra. Vi berättar direkt på svenska för ambassadören om skenavrättningen och han ger oss rådet att ligga lågt och inte nämna något om detta i förhör eller någonting. Nu slipper vi också milisen och det blir en logik i det som sker. Nu handlar det inte om att undvika att bli skjutna eller att ta sig levande ur situationen, nu är det enbart juridiska processer att ta sig igenom. Efter ambassadörens besök får vi äntligen komma till ett sjukhus. Vi röntgas för att se om det finns något splitter kvar i våra sår och vi får välbehövlig antibiotika.

Via Addis Abeba förs vi vidare till polishäktet i Makalavi där vi sätts i varsin isoleringscell. Det är ett betongrum, fyra meter djupt och tre meter brett, med plåtdörr och trägolv. Under tre veckor förhör de oss enskilt en och en. Efter ett tag upptäcker vi att vi kan ropa till varandra på kvällarna efter det att vakten gått hem, men det är riskabelt och det är inte mycket som blir sagt. Utöver förhör är det inte mycket att göra på dagarna. Vi får lämna cellen 5−10 minuter på morgonen och 5 minuter på eftermiddagen. Jag delar cell med en etiopisk kille från Oromia och han kan lite engelska, men det är väldigt lite.

Förhör

En gång om dagen hålls det förhör, och de är i regel väldigt underliga. De första timmarna handlade om att reda ut alla de skolor jag någonsin gått på och exakt vilka år, från lågstadiet till högskola. Det tar kanske två timmar att reda ut. Nästa dag så är det samma sak som avhandlas och när mitt svar om mellan vilka år som jag gick i mellanstadiet avviker från det jag sagt under föregående dags förhör så är det direkt: »Du ljuger.« Sedan frågar de om triviala saker så som min frus telefonnummer. De verkar mest hitta på frågor efterhand för att ha något att fråga om − inga frågor handlar om att reda ut vilka vi är. På kvällarna ställer även min cellkamrat underliga frågor till mig. Jag förundras inledningsvis över hans intresse, men förstår senare att han får instruktioner om vad han ska fråga från förhörsledarna. Han sitter väl själv i skiten och tvingas göra detta.

Det gäller att försöka tänka positivt. När de väl konstaterat att vi är journalister kommer det här säkert att lösa sig och så kommer de att kasta ut oss ur landet. Jag får emellertid kontakt med fler och fler av fångarna i cellerna bredvid. Det är oppositionspolitiker och journalister – knappast några vanliga kriminella utan politiska fångar. Myndigheterna har gjort ett större tillslag mot oppositionen − vi är inte ensamma om att ha fängslats i vår yrkesroll. Vi har hamnat mitt i en soppa av förtryck av det fria ordet. 

Redan under förhören visar de filmer, både på sådant vi filmat och det som de filmade med oss ute i öknen. Innan vi gick över gränsen till Etiopien tillbringade vi fjorton dagar i Somalia. Där gjorde vi reportage om pirater och flyktingläger varför vi hyrde ett 20-tal säkerhetsvakter som var med oss hela tiden. Det vi filmat från Somalia används nu mot oss. Filmerna visar hur vi umgås med vakterna, spelar fotboll med dem, lånar deras vapen och skojar. Det finns alltså på film när vi håller i deras vapen och att ha haft med sig dessa filmer över gränsen är minst sagt oerhört klantigt. I Etiopien manipuleras filmerna. De lägger på skottljud och får det till att se ut som att Johan skjuter trots att han inte ens har fingret på avtryckaren. Jösses, det är ingen som kommer att köpa det här. Det är uppenbart manipulerat och propaganda.

De säger att vi kommer att få 20 års fängelse. Jag är 30 år nu, så då kommer jag ut när jag är 50 – jag måste skilja mig från min fru. Det är helt sjuka tankar som kommer över mig när det är som mörkast. Cellen ger dock en trygghet. När jag blir inlåst på kvällen så vet jag att det inte blir några mer förhör denna dag och jag mår för tillfället bra. Jag försöker bygga upp en rutin för att orka med. Ambassadören kommer och besöker oss varje fredag, så jag räknar ned dagarna till hans besök. Jag ritar upp en kalender på cellväggen och räknar. Sedan försöker jag duscha två gånger i veckan, på tisdagar och torsdagar – det är en massa kryp i häktet och man blir helt uppäten av lopporna. Jag pratar med vakterna och förhandlar med dem om nya kläder, tvål och en ny rakhyvel. En av de äldre poliserna får jag bättre kontakt med. Han ger oss cigaretter och vi får ibland vara ute ur cellen ett par extra minuter, det är fantastiskt. En annan polis köper mat åt oss varje dag. Vi ger honom pengar och han går i 70 dagar till en restaurang och köper spagetti med köttfärssås.

Rutiner är a och o. Att räkna dagarna. Ha koll på solen. Ge fåglarna namn. Allting man kan utantill är guld värt. Det engelsmännen kallar »knowledge by heart« är så viktigt i ett läge då man inte har internet utan bara sig själv och sina egna tankar. 

Successivt blir vår situation bättre. Efter två och en halv, tre, veckor får jag och Johan flytta ihop i en gemensam cell. Det är helt fantastiskt, vi kan sitta där hur länge som helst bara vi är tillsammans. Hellre tre år ihop än de där veckorna själv. Vi får tillstånd att skriva korta hälsningar som vi via ambassaden kan förmedla till våra familjer och på samma sätt får vi varje fredag brev från våra familjer. Vi får mat från ambassaden, konserver och kött, och i slutet även en radio.

Att skapa en dräglig miljö

Efter tre månader, i september när det börjar bli dags för rättegång, flyttas vi till Kalityfängelset i Addis Abeba. Detta är den rent psykiskt värsta dagen – vi trodde att detta skulle lösa sig och att de inte skulle åtala oss. Jag förstår först nu att jag kommer att bli kvar här länge, detta kommer att ta tid. På väg till fängelset tänker vi att det är viktigt att snabbt hitta vänner och lära känna några av poliserna. Kality är dock ett enda stort kaos. Vi hamnar i zon 6, rum 2, som är en plåthangar med cementgolv. 

Det är kanske 80−100 sängar och över 200 fångar, så det blir till att sova på cementgolvet för oss. Vi står inte högt på skalan bland fångarna. Den första tiden går åt till att hitta rutiner och få vardagen att fungera – hur får vi tag på rent vatten, hur får vi tag på mat? Vi ägnar jättemycket tid åt att prata med folk och förklara att vi är journalister och vad vi egentligen gör i landet. Den statliga televisionen kör samtidigt mycket propaganda mot oss och alla fångar tvingas se nyhetssändningarna. 

Fängelset blir som allting snart vardag – vi lär oss hur vi ska agera och hittar rutiner i vardagen, vi vänjer oss. Varje dag följer samma rutiner. På morgonen går vi en timme, sedan träningspass och sedan kokar vi gröt, äter och läser fram till lunch. Sedan när det är för varmt för att göra något så sover vi och sedan gå en runda, träna och sedan inlåsning vid fem.

I slutet av oktober får vi tag på en 90-säng att dela på och senare i april lyckas vi komma över ytterligare en. Vi har varsin säng, det är helt sjukt bra! Världen blir väldigt liten. Om man lyckats träna, skriva eller läsa en dag så är det en lyckad dag. Man blir oerhört lycklig av det lilla, minsta lilla positiva information eller om man slagit rekord i armhävningar eller någonting. I den lilla världen mår man rätt bra. Vi lever också i journalistbubblan, att det finns ett syfte med att vi är här. Att vi är här sätter kanske mer fokus på Etiopien och bristerna på yttrandefrihet i landet. Vi får ju veta att vår historia uppmärksammas internationellt och bara det gör tillvaron något lättare. Det finns en mening.

Efter ett tag börjar jag lära mig franska. Det är en kille från Kamerun som håller lektioner med mig i franska. De flesta fångar sitter annars och gör absolut ingenting. Hela fängelset styrs också av fångar, det är fångkommittéerna som bestämmer inne i fängelset – polisen sköter bara den yttre säkerheten. Det är fångar som bestraffar och det finns angivare överallt. Egentligen kan man kanske inte kalla detta för ett fängelse, det är mer ett omskolningsläger där man ska lära sig att tycka om regeringen. Vi behöver inte frukta för våra liv och hela tiden finns det hopp. Jag har lunginflammation en månad och det är oerhört jobbigt, men vi lyckas skapa oss en dräglig miljö där. Vi är journalister och en dag ska jag skriva en bok om detta.

Rättegång

Åtalet går slutligen till domstol och det blir rättegång. Taktiken är att ligga lågt och inte göra politik av det hela. Vi försöker få det till en principiell fråga, det är journalistiken som står inför rätta, inte vi. Det blir en form av grundkurs i journalistik där vi förklarar att vi är utrikeskorrespondenter. Vi berättar om oss själva och om våra tidigare erfarenheter. Vi säger inte att filmerna är manipulerade, vi säger inte att vi blivit skenavrättade, vi säger inte att bevisen är fabricerade. Rättegången är rakt igenom en plågsam fars. Militärvittnen berättar allt mellan himmel och jord – ibland dör det 21, ibland 19, ibland 16 gerillasoldater. Två som varit med som statister i filmen är medåtalade och vittnar mot oss. De erkänner sig skyldiga och döms till vardera 17 års fängelse. Terrorlagen är utformad som så att allt samröre med terrorister automatiskt gör dig till terrorist. Att som journalist intervjua en terrorist gör dig till terrorist och vi har ju erkänt att vi gjort detta. Det finns ingen juridisk utväg och i slutet av december döms vi till elva års fängelse. Straffskalan för samröre med terrorister går från 10 till 15 års fängelse, och sedan döms vi till tre års fängelse för olaga intrång med ont uppsåt, så det är minimistraffet som vi får. I och med att jag är gift och är familjeförsörjare får jag reducerat straff och då får även Johan det automatiskt på något konstigt sätt. Vi är oavsett jätteglada över att vi fått en dom, för nu kan vi ansöka om nåd. Vi ser nådeansökan som enda vägen ut. Den etiopiska regimen har genom att döma oss uppnått det som de ville, att skrämma den inhemska oppositionen och utländska journalister. Nu kan de ändå komma undan med ansiktet i behåll gentemot västländerna genom att benåda oss.

Nådeansökan beviljas

Efter att i december ha fått vår dom kom vi att få tillbringa våren i fängelset. I maj får vi via utrikesminister Carl Bildt ett besked om att det börjar se bra ut, men vi har ju tidigare fått så många positiva och hoppfulla besked som inte visat sig stämma. När vi träffade ambassadören sa han först att han trodde att vi skulle vara ute efter några veckor, max en månad, och sedan åtalades vi. När vi sen ska få domen säger han att vi inte kommer att dömas och han bokar flygbiljetter hem för oss till julafton. Ska det nu bli ytterligare en besvikelse?

På morgonen den 10 september släpps ett hundratal fångar från vår del av fängelset. Det har gått en massa rykten om frisläppande, men istället räknas vi nu in av fängelsevakterna och blir kvar när de frisläppta fångarna lämnar. Jaha, här blir vi sittande. Halv fem tas vi upp till fängelsekontoret. Ambassadören är på plats och säkerhetstjänsten och några militära journalister står där med en filmkamera. Det känns som att vi är tillbaka i öknen igen. De säger att vi är fria men att vi måste göra en intervju först och att vi måste svara rätt. Det är inget val, antingen säga att man själv är en idiot eller så gå tillbaka ner i fängelset och stanna i elva år. Vi kör idiotspåret, precis som de vill.

Åter till vardagen

Nu är det bråttom. En snabb runda inom ambassaden och sedan direkt till flygplatsen. Vi hinner med sista planet som går för dagen och landar i Istanbul. ud har ordnat resan och ett hotell där vi kan vila upp oss. Vi går och dricker kaffe på ett café, det är en skön känsla. Kyparen frågar: »How was jail in Ethiopia?«. »It was very, very good«, svarar jag. Man är kvar i den här fängelsementaliteten. Vi är fria men är ändå på något sätt jäkligt skraja. Vi lämnar inte hotellrummet. Vi har olika hotellrum, men sover ändå i samma. Vi går inte ens ut på balkongen, drar för gardinerna. Vi sover och ser på tv.

Efter ett tag måste man ju återgå till den svenska vardagen och det är inte alltid så lätt. Via min hemförsäkring får jag tio träffar på Kris- och traumacenter på Danderyds sjukhus. Jag väljer att gå även om jag inte känner något behov. Min fru tjatar på mig att gå dit och det är faktiskt sjukt bra. Jag får bearbeta framför allt det som hände i öknen och jag får en förklaring till olika psykologiska reaktioner, det är riktigt lärorikt. Jag börjar också att skriva på den bok som jag redan i fängelset bestämt mig för att skriva. 

Skrivprocessen blir ett sätt att bearbeta händelsen och det har nog varit väldigt nyttigt att få både skriva och prata om det som hänt.